Kap 1 – Estland 1944

Estland 1944

Täta bombregn föll över Tallinn. Kriget hade varat i flera år nu, men nu var det särskilt intensivt. Flest bomber föll under lördagar/söndagar. Det sades att man ville sänka motståndskraften hos de civila och därför valt helgerna. Min mor Meeta var gravid och väntade sitt första barn någon gång i juli. Hon och min far Hans hade gjort lite förfrågningar ute på landet för att ordna en fristad och ev. evakuering så att min mor kunde föda sitt första barn i lugn och ro. De hade haft kontakt med Alu Mõis, en herrgård eller slottsliknande byggnad ca 60 km utanför Tallinn. Ägaren lovade att de skulle få hyra den stora salen när de behövde.

Lägenheten i Tallinn, en 7-rumslägenhet mitt i stan, kändes inte säker längre. Varje helg gick åt att flytta ut lite möbler till Alu. Förutom sängar, bord och stolar tog de bara med sig det mest nödvändiga för hushållet samt de saker de värdesatte mest. Bland saker de ville ha med fanns bl.a. bröllopsgåvan, en specialbeställd slipad kristallservis och ett komplett bestickset av äkta silver. Kristallservisen bestod av många delar och min mor var rädd att den skulle spricka av de höga ljudvågor som alstrades av bombningarna. Servisen packades in i trälådor med spån och fraktades ut på landet. Lite kläder, filtar och fotoalbum fick också följa med.

Den stora salen var egentligen tänkt för fest och bal och kändes kal och opersonlig med stora öppna ytor. Min far ordnade med ett antal gardinlängder och man delade upp salen i 3 rum. Det kändes riktigt bra och förhållandevis hemtrevligt tyckte min mor. Våren var på väg. Snön skulle snart smälta och Alus anrika slott fick nu tjäna som familjens sommarhus och bostad på helgerna. På baksidan av huset fanns en lummig trädgård och en stor sjö. Min mor längtade efter att sitta i solen på sommaren. De skulle absolut stanna där tills kriget tog slut. Under våren tillbringade de många veckoslut i Alu då Tallinn i regel bombades. Det gav i början tillfälle för civilbefolkningen att evakuera, lämna stan under helgen. Alla som kunde flyttade ut på landet temporärt. Kriget skulle ju snart ta slut och man väntade otåligt på besked om fred. Men kriget fortsatte. Tyskarna som ockuperat landet skulle fördrivas av ryska armen. Även de estniska motståndsrörelserna skulle krossas. Ryssarna tog till nya åtgärder, utan hänsyn till civilbefolkningen.

 

Torsdagen den 9 mars 1944 bombades Tallinn från kl 16:30 på kvällen till nästa morgon. 300 ryska bombplan deltog i attacken. En tredjedel av stadens hus skadades svårt. Tallinns centrum brann som en fackla och så gott som alla hus där rasade till ruiner. Bland det som brann fanns min fars verkstad och elektrodtillverkning, samt min mors tidnings- och litteraturaffär. Deras hem däremot klarade sig mirakulöst.

 

Luftanfall i Tallinn 1944

600 människor miste livet och 500 skadades. Eftersom flygattacken för ovanlighetens skull skedde en torsdag var civilbefolkningen oförberedd. Det var bara ren tur att mina föräldrar överlevde, att deras lägenhet var i en stadsdel som denna gång inte drabbades så hårt. Historiker tror att bombningen medvetet var riktat mot civila när det stod klart att stan evakuerades under helgerna.

Denna katastrofala bombnatt fick många människor att fatta beslut om en stadigvarande evakuering. Från och med nu skulle mina föräldrar tillbringa alla veckoslut på landet – undantagslöst. Min far hade en bil och så länge vägarna var körbara kunde de pendla. Far hade alltid varit intresserad av ny teknik och hade skaffat sig både bil och motorcykel redan under unga år. Det som tidigare varit hans hobby blev nu till hjälp att överleva.

Min mors syster Leida bodde ensam med två små barn i Tallinn. Hennes man var inkallad och stred någonstans i Ryssland. Just nu bodde hon med sina barn på en övergiven gård utanför Tallinn. Många gårdar hade övergivits. Några av ägarna hade flytt och andra hade åkt till släktingar eller bekanta ännu längre ut på landet. Min mor hade 8 syskon och flera av dem hade hittat övergivna gårdar en bra bit från stadskärnan.

Mor tillbringade nu mycket tid på Alu slott. Ibland var far också där men vissa veckoslut fick han stanna kvar i stan för att arbeta eller sköta sina affärer. Den lilla elektrodfabriken som Hans ägde var sönderbombad och det var ett enormt arbete att bygga upp den för att starta verksamheten på nytt. Elektroder behövdes för att svetsa metall och det var en rykande åtgång under kriget. Beställningarna var många och nu fick man hitta nya lösningar för tillverkningen. Men min mor klarade sig bra utan sin man. Med sig hade hon svärmor Marie och Valli, hushållerskan.  Valli var en ung dam om 27 år, rödhårig, snäll och energisk. Hon var en guldklimp att ha i huset. De fixade och gjorde i ordning så mycket som möjligt innan barnet skulle komma.

Lördagen den 10 juni var min mor på väg till landet från stan med far när vattnet gick. Hon blev förfärligt rädd och trodde att en olycka hade hänt. Ingen hade berättat hur en förlossning går till och vilka tecken man skall vara uppmärksam på. Hon trodde att hon skulle förlora barnet. Den här dagen tog det dessutom extra lång tid att färdas de 60 kilometerna eftersom vägarna blivit allt mer förstörda av bomber.

De kom fram till Alu först kl 11 på lördagskvällen. Då kom de första värkarna. Far var förtvivlad och letade efter en läkare. När han äntligen hittade en på lagom avstånd var denne inte var hemma, och han lämnade ett meddelande. Det kunde ju vara ett allvarligt fel. Barnet skulle inte födas än, det var alldeles för tidigt. På något sätt ordnades så småningom en barnmorska dit och förberedelserna kunde börja. Mors sängplats avskärmades med skynken och gardiner för att göra det lite mer likt ett hem. Efter några timmar dök ändå läkaren upp och mor fick all den hjälp hon kunde önska. Kl 03.20 på söndag morgon den 11 juni 1944 föddes jag, en liten men fullt frisk flicka. Allt gick bra och jag vägde 2400 g men var ändå 51 cm lång.

Vid den här tiden på året var parken runt Alu slott full av blommande syrenträd. Min far plockade så många syrener som han kunde bära och kom in med dem för att hälsa sitt första barn till världen.

Den första tiden besvärades jag av kolik och behandlingen gick ut på låta mig vara utan mjölk i ett helt dygn. Istället fick jag kamomillte. Farmor Marie var inte på plats under den första veckan, men när hon väl kom till slottet blev hon arg och förfärad. Jag hade tappat vikt och såg eländig och sjuk ut. Nu tog Marie över och gjorde allt för att jag skulle öka i vikt. Mat och dryck kunde man handla från bönderna i trakten. Min far tog med sig vad han kunde hitta av nödvändiga ting i Tallinn, men resorna dit var farofyllda. Kriget var i full gång, vägarna var förstörda och bomberna föll hela tiden över Tallinn. Det var lugnare på landet.

Första världskriget i allas minne

Första världskriget var fortfarande i färskt minne hos många ester. Innan 1918 hade Estland varit ockuperat mer eller mindre i nästan 700 år av olika länder. Vid krigets utbrott var Estland ockuperat av Ryssland och hade så varit ända sedan 1721. Den 5 juni 1917 godkände den provisoriska ryska regeringen Estlands autonomi. Esterna var övertygade om att de nått sitt mål om självständighet. Men bara några månader senare invaderades Estlands öar av tyskarna och landet blev nu indraget i Första Världskriget. Presidenten, Konstantin Päts, sattes i interneringsläger i Polen.

Motsättningarna mellan Tyskland och Ryssland hårdnade. Estland utnyttjade detta och den 24 februari 1918, utropade folket republiken Estland till en självständig stat. I november samma år invaderades dock landet igen av ryssarna. Bolsjevikernas ledande princip var skoningslös brutalitet. Ett stort antal tjänstemän blev dömda som fiender till staten och det arbetande folket. All religion blev förbjuden. Kyrkorna blev beslagtagna. I Tartus Kreditbank mördades 19 personer. Bolsjevikernas övertygelse var helt enkelt hysterisk och förvandlades till ren vandalism. Det ledde till ännu ett frihetskrig. Hur skulle nu ett litet land klara sig mot Ryssland, som var 100 gånger större än Estland? Hjälpen kom från oväntat håll,  av vädret denna svåra och snörika vinter. Den som klarade sig bäst i krig blev den som kontrollerade järnvägen. Estlands armé bestod endast av 30 000 man, men man hade kontroll över tågen och kunde lasta dem med vapen, splittra de ryska trupperna och slå till helt oväntat.

Hjälp kom också från Storbritannien som skickade krigsfartyg. Volontärer kom från Danmark, Finland och Sverige. Amerikanerna skickade militär utrustning värd 3 miljoner. Tack vare allt detta stöd kunde man ett år senare fira årsdagen av Estlands självständighet. Ryssland lovade dyrt och heligt att de nu, och för alltid, skulle lämna de Baltiska staterna i fred.