Kap 2 – Fem år tidigare

1939

1939 bodde min far Hans lugnt tillsammans med sin mor Mari i Tallinn. Ingen i Estland trodde att ett andra världskrig skulle bryta ut. Ingen kunde ana vad som skulle hända.[1] De 20 åren av frihet hade gett folket en stark vilja att strida för allt de uppnått, såsom estniska som officiellt språk, allmän sjukkassa, betald semester, en sexårig folkskola och en femårig mellanskola, en teknisk högskola och öppnandet av universitetet i Tartu för alla. I ca 700 år hade ockupanterna inte medfört annat än olycka. Därför hade många unga män och pojkar redan på 30-talet svurit på att göra allt i deras makt för att bevara landets självständighet. Stödet fanns uttalat i scoutrörelsen och Unga Örnar.

När det blev uppenbart att tyska styrkor forcerade in i Polen, väckte det stor förfäran men alla såg det först inte som ett hot mot Estland. Den 18 september upptäcktes två ryska krigsfartyg i estniska vatten. Då började folk undra om lilla Estland ändå skulle bli indraget i kriget. En månad därefter krävde Stalin en överenskommelse med den estniska regeringen att få etablera baser i landet. Han lovade på heder och samvete att Estland inte skulle förstöras och den estniska regeringen gick med på kraven.

Min farmor Mari började ändå bekymra sig mer och mer. Hans hade fullt upp med sin verksamhet, som då bestod av att bärga och renovera skepp, renovera lokomotiv andra större maskiner. Till sin hjälp hade han ett antal dykare och duktiga hantverkare. Både min far och hans anställda hade dåliga erfarenheter av ryssarna. När de fick veta att det cirklade två ryska bombplan över Haapsalu, en kurort på Estlands västra kust, fick de onda aningar. ”Man kan aldrig lita på ryssarna” sa min far. Inte långt därefter började alla i landet på allvar frukta att Estlands frihet ändå inte längre kunde tas för givet.

Min farmor Mari började ändå bekymra sig mer och mer. Hans hade fullt upp med sin elektrodfabrik, och även han hade dålig erfarenhet av ryssarna. När de lite senare fick veta att det cirklade två ryska bombplan över Haapsalu, en kurort på Estlands västra kust, fick de båda onda aningar. ”Man kan aldrig lita på ryssarna” sa min far. Inte långt därefter började alla på allvar frukta att Estlands frihet ändå inte längre kunde tas för givet.

I Haapsalu fanns nu en rysk bas och soldaterna tycktes bestämma över orten. De patrullerade i stan och hade sina ögon på invånarna. Finska Vinterkriget bröt ut och staden blev ryssarnas kommandocentral. All radio- och telefonkommunikation var förbjuden. Det blev utegångsförbud. Man kunde se bombplanen lyfta från Estland mot södra och sydvästra Finland. Studenter samlades i hemlighet och läste på om Marxismen och Sovjetunionens sanna natur och. Man sjöng nidvisor och skämtade om både Stalin och Hitler. Tyvärr fick många av dem fick betala ett högt pris senare. Några unga studenter i Haapsalu lyckades ta sig till ett hus med en hemlig kortvågsstation, där de på vinden kunde skicka morsesignaler och varna finnarna när bombplanen lyfte. Allt fler unga män anmälde sig som frivilliga till militärtjänst. Men de fick inga vapen och inga kanoner. Myndigheterna trodde fortfarande blint på Stalins ord. De var som förlamade. Min far tycktes få rätt i att man inte kan lita på ryssarna. Allteftersom tiden gick blev hotet från ryssarna verkligt. I juli 1940 hade Röda Armen kontroll över alla tågstationer, hamnar, flygplatser, postkontor och andra strategiska institutioner.

En gammal bekant dyker upp

Än så länge levde min far och farmor ett någorlunda lugnt liv, men rädslan fanns där som ett spöke hela tiden. Så en dag när Mari var ute på stan kände hon sig plötsligt förföljd av en man i rysk uniform. Först blev hon rädd, hjärtat började slå och hon gick lite fortare. Då tycktes förföljaren också snabba på stegen. Efter en liten stund hörde hon en röst på ryska ”Stanna Mari” och hon stannade, nästan förstenad och häpen över att han visste hennes namn. När han kom närmare tyckte hon sig se något bekant i hans ansikte.

”Det är jag, Dimitrij, jag som hade så mycket att prata med dig om i Sibirien, fast det var förbjudet för en vakt att bli vän med en intern”. Det tog en liten stund. Mari var närmast chockerad. Hon tittade noga på den ca 10 år yngre, reslige mannen. Gamla minnen blixtrade förbi, minnen hon helst ville glömma. Nu hade han hade en gradbeteckning på uniformen, men såg inte alls så stel ut som andra officerare hon träffat på.
”Ni Dimitrij, eller skall jag säga Kapten Dimitrij? Hur i hela världen har Ni hamnat här i Tallinn? Vad har Ni för ärende i vår stad?”
Dimitrij svarade: ”Jag är stationerad här. Som du vet har NKVD ett kontor i Tallinn och jag arbetar för den ryska regeringen.”
Det första som for genom huvudet på Mari var att hon nog skulle bli fångatagen igen. Det var 1940 och man hörde hela tiden talas om människor som blev arresterade och skickade iväg till straff läger, oftast utan att de gjort någonting alls. Ibland räckte det med att de läste fel bok, eller hade någon i släkten som på ett eller annat sätt förnedrat den ryska regeringen. Dimitrij såg däremot lugnt på henne, med ett leende i mungipan. ”Jag hjälpte dig ju att komma ifrån lägret på ett säkert sätt. Du behöver inte vara rädd nu. Det enda jag vill är att vi pratar en stund. Har du tid att ta en kopp kaffe på min älsklingsrestaurang Gyllene Lejonet?”
Mari ville inte alls få de hemska minnena upp till ytan igen, men tänkte att det vore fel att säga nej. ”Jag har inte mycket tid men en liten stund vore trevligt. Om Ni inte arresterar mig förstås” sa hon.
Dimitrij började skratta, på det där lite grova sättet som ryska soldater gör. ”Mari, varför skulle jag arrestera dig? Jag har väl varit din skyddsängel, förlåt, änglar finns ju inte, det ordet är en gammal vana från en borgerlig uppväxt. Men jag har skyddat dig från många saker. Jag vill bara återuppleva våra fina samtal. Och kanske kan du hjälpa mig nu med ett prekärt problem”.

På Gyllene Lejonet fick de vackert bord med vit duk, blommor på bordet och ett guldkantat porslins set för socker och grädde. En kypare kom fram till dem, presenterade sig som deras servitör Romi och frågade vad de ville ha. Han pratade estniska och Dimitrij såg lite förlägen ut men sa barskt: ”Prata ryska, nej förresten, damen här kan översätta”. Mari beställde kaffe och, efter en förvånad blick på Dimitrij, Alexanderkakor. Kyparen gjorde en ny ännu djupare bugning, log glatt och sa att han genast skulle servera Tallinns godaste kaffe. Att servitören Romi var bror till den kvinna som min far skulle gifta sig med var än så länge skrivet i stjärnorna. Han skulle en dag bli Maris måg.

Dimitrij tittade forskande på henne och började förklara. ”Jo Mari, jag är som sagt förordnad som chef över en enhet i NKVD. Mitt jobb är bl.a. att ha uppsikt över våra män ute på fältet här i stan, läsa förordningar, se till att man följer det som bestäms i Moskva. Nu har jag ett litet problem. Som du förstår är jag inte så duktig på estniska och många dokument är fortfarande på estniska. Dessutom behöver jag ibland lite hjälp med personliga ärenden. Jag vet att många ester talar ryska, men det finns andra som aldrig lärt sig vårt fina språk, särskilt bland de yngre tjänstemännen. Så min fråga är, kan du hjälpa mig med lite översättningar och ibland göra lite inköp?”

Mari visste inte vad hon skulle säga. Skulle hon hjälpa ockupanterna, dem som är ansvariga för alla arresteringar, krigsherrarna? Vad skulle han säga om hon sa nej? Eller också, kunde det bli en fördel för henne och sönerna? Det kändes som om han ville att hon skulle bli en förrädare. Människor som gick i ryssarnas ledband kunde bli lynchade. Men han hade faktiskt hjälpt henne flera gånger. Kanske hade han hjärtat på rätt ställe. Så många tankar for genom Maris huvud. Hon kunde först knappt få fram ett ord.
Till slut sa hon ”Jag skall tänka på det. Ni har hjälpt mig och kanske lever jag enbart därför. Men jag vill inte bli en spion, eller någon som mitt folk ser som förrädare. Ni förstår nog mitt dilemma”.
Dimitrij såg ledsamt på henne ”Jag har svårt att acceptera att någon ser dig som förrädare. Det nya Sovjet blir ett fantastiskt land. Vi arbetar för folket, för arbetarna, för demokrati ner i de allra understa leden. Men visst kan du tänka på det. Om jag hade varit i ditt ställe hade jag kanske tänkt likadant”.

Efter lite småprat lämnade de restaurangen och skildes åt. De bestämde att ses på Gyllene Lejonet 2 dagar senare. Mari gick hem i svår konflikt med sig själv. Väl hemma skötte hon sina sysslor men sa ingenting till Valli, hushållerskan. Till Hans vågade hon inte nämna mötet överhuvudtaget.

Två dagar senare hade hon bestämt sig och gick som avtalat till mötet på restaurangen. Dimitrij satt vid ett bord och reste sig upp med ett stort leende när hon kom. Han hade redan beställt in en flaska rysk champagne. ”Får det vara ett glas” frågade han. Mari såg tankfull ut. ”Ett litet glas kanske jag kan ta. Jag får inte vara berusad när min son kommer hem. Han har mycket att göra i sitt lilla företag med båtar och maskiner. Men det kanske skall förstatligas en dag.”
Dimitrij funderade en stund. ”Nej jag tror inte det skall förstatligas ännu. Tyvärr har jag ingen makt över vad som bestäms i Moskva. Vår ideologi är att få bort de stora kapitalistiska utsugarna och låta folket få makten. Jag antar att din son är en duktig arbetare som lyckats få igång en fin verksamhet. Låt oss hoppas på att de framgångsrika arbetarna kan fortsätta att vara framgångsrika. Nå, nu till saken. Vad har du bestämt?”
”Ni har räddat mitt liv och jag vill gärna återgälda det. Om jag inte behöver översätta dokument som leder till arresteringar av oskyldiga hjälper jag Er gärna. Men det får inte bli officiellt. Kanske kan man ordna det så att grannarna inte börjar misstänka något. Ni vet hur det är. Det finns många i stan som inte ser milt på en sådan sak.”

Så blev det bestämt att Mari skulle hjälpa Dimitrij. De träffades i hans lägenhet och hon översatte många dokument och gav tips om var han kunde köpa den bästa chokladen till hans fru och barn. De var kvar i en liten ort, inte långt från Petrograd. Det enda han ville nu var att få hustru och barn till Tallinn, men det fick vänta tills kriget var slut. Han berättade också om hur han kommit upp sig från att vara en vakt i Sibirien till tjänsteman i NKVD. Han hade aldrig tyckt om arbetet i Sibirien, men som tiderna var då fanns inget bättre. Även han hade på sätt och vis varit ett offer för Tsarens diktatur och faktiskt glad över att den tiden var förbi.

Deportationer

Trots att Estland upplåtit baser och försökt göra kompromisser bröts alla avtal under militärt hot. Redan 1940 drabbades Baltikum av de första sovjetiska deportationerna. Bland de deporterade var Estlands president Konstantin Päts som hölls fängslad på olika platser tills han dog 1956. Under de två första månaderna vid ockupationen 1940 greps 7043 personer, de flesta för att de tillhörde fel samhällsgrupp. Förintelsebataljoner mördade under den tiden 2200 Ester och dömde 179 människor till döden. I en by plågade den sovjetiska bataljonen ihjäl varje människa de mötte. Den yngsta var två månader och den äldsta 78 år. Säkerhetspoliserna behövde inte ange skäl när de mitt i natten kom för att hämta misstänkta människor. Alla familjemedlemmar skulle följa med, även spädbarn. De kördes på lastbilar till närmaste järnvägsstation, där kvinnor och män skildes åt för att förmodligen aldrig ses mer. Färden fortsatte till Sibirien i gallerförsedda godsvagnar och boskapsvagnar, som saknade sanitära inrättningar. Spädbarn, sjuka och åldringar dog oftast under den veckolånga färden till Gulagarkipelagen. Deportationer av oskyldiga påstods vara nödvändiga för att rensa länderna från ”antisovjetiska element” och de blev särskilt stora inför det nazityska anfallet på sommaren 1941. Ändå var 28,4% av de deporterade under 14 år. Natten till 14 juni 1941 greps i Estland 11.000 män, kvinnor och barn. Bland de deporterade från Estland fanns 400 judar som drabbades ännu hårdare än andra folkgrupper.

Många män flydde till skogs under deporationsnätterna och gick med i gerillan. Enligt sovjetiska uppgifter dödades omkring 1500 gerillakämpar, s k skogsbröder, i Estland.

Dimitrij räddar ännu ett liv

På våren 1941 var hela Estlands befolkning i uppror. I skogarna fanns gerillagrupper som gjorde motstånd, de s.k. Skogsbröderna. Ryssarna brutalitet blåste eld i deras motståndsvilja. Det hände att deportationspatrullerna tog hustru och barn när de inte fick tag i den de tänkt sig. Hans var bekymrad. Han hade en verksamhet som kunde ses som borgerlig, eget företag med 16 anställda. Hans bror Eduard hade ett Tivoli. Där kunde Hans tillbringa en del av sin lediga tid. Där fick han också höra sådana nyheter som inte kom i tidningarna. Alla i Tallinn hade någon släkting eller bekant som försvunnit på ett mystiskt sätt. Det fanns ögonvittnen till arresteringarna. Ingen kände sig säker. Ett förfluget ord, fel yrke, fel vänner, ja allt kunde leda till slutsatsen att det var antisovjetisk verksamhet.

Hans verksamhet med att bärga och restaurera skepp innebar också att han ibland fick förfrågningar från ryskt håll. Ett sådant nyrestaurerat skepp var nu stående utanför Tallinn. För att göra en insats för sitt land kom han och dykarna på den strålande idén att ändra lite på skeppets säkerhet. Meningen var att det skulle ta in vatten efter en liten tid på sjön. Detta skepp sålde han så till ryssarna. Vad som sedan hände med skeppet förtäljer inte historien. Hans förstod att denna handling var ett brott mot den ryska staten, så kallad antisovjetisk verksamhet. Det skulle betyda en säker död ifall han skulle hamna i ryssarnas händer.

Mari var också bekymrad. Nu var det farligt att gå till Dimitrij och hjälpa honom med översättningar. Om någon såg det kunde hon ses som medlöpare. Skulden var nog betald och det hade faktiskt varit ganska långa uppehåll. Så en dag låg det en lapp vid dörren. På den stod bara en okänd adress och ett D. På ryska stod det också ”Brådskande”. Hon tolkade det som hon skulle gå till den adressen, kanske tidigt på morgonen som hon brukade. På kvällen packade hon en väska med lite matvaror för att det skulle se ut som hon hade gjort ärende till en bekant. Med en sjal om huvudet, en lång kappa och väskan med matvaror gick hon iväg nästa morgon. Staden var fortfarande ganska tom på folk. Några stod i kö utanför matvarubutikerna för att vara säkra på att få det de behövde. Hon hälsade på en bekant och förklarade högt att hon handlat till en gammal halt väninna. ”Dessa tider, dessa tider. Blevo det snart lite varmare så vi kan få färska grönsaker” sa hon med missnöjd röst.

Porten till adressen var öppen. Det var bara att gå in. Nummer 14:2. Ja det var rätt. Hon knackade på försynt och Dimitrij öppnade. Han var alldeles vit i ansiktet och den här gången möttes hon inte av något leende. ”Det är bråttom” sa han. ”Din son Hans skall bli deporterad. Det blir i natt eller imorgon natt. Han är på listan för antisovjetisk verksamhet. Se till att han försvinner spårlöst. Och du, kan du sova någon annanstans de närmaste nätterna?”

Mari stelnade till. Det kändes som ett slag i ansiktet. Hon kände att hon blev vit i ansiktet och hjärtat började slå hårdare och hårdare. Så fick hon plötsligt svårt att andas. Dimitrij blev förskräckt, dunkade henne i ryggen, öppnade ett fönster och föste henne dit. ”Snälla Mari, dö inte nu! Försök att dra djupa andetag. Du kan inte dö här och nu.” Han hämtade lite vatten och Mari kände att hon nog skulle klara det här också.

Andningen kom sakta tillbaka. ”Jag fick astma i Sibirien” förklarade hon. ”Det är nog inte dags för mig att dö ännu. Tack för att du meddelat mig. Nu är det bråttom hem. Jag måste packa mat och varma kläder till Hans och själv gå till min äldsta son med egen packning. Nog kan jag sova där alltid. Det är värre för Valli, men hon har nog någon släkting i stan.”

”Jag har ingen makt över vad Moskva bestämt. Så oerhört ledsen Mari. Men det är bråttom” sa Dimitrij. ”Jag fick veta det först igår. Först dagen innan deportationen får vi veta vilka familjer som skall deporteras. Alla förberedelser var redan gjorda av en speciell ”trojka”. Den högst ansvarige är sovjet-partiet här i Estland. De tar reda på var de utvalda familjerna befinner sig och kontrollerar vad de har för värdesaker. Jag vet inte hur det går till. Sedan genomför man operationen vid gryningen. Om familjen vägrar att öppna dörren, skall man bryta sig in i huset eller lägenheten. Så du måste förstå! Ni måste ut, allihop!”

”Ja jag har hört hur det går till” sa Mari. ”Grannar hör ju vad som händer i husen. Det verkar som man samlar alla i familjen i ett rum, även barnen – för att slippa problem kanske. Jag har också hört att sjuka eller frånvarande familjemedlemmar registreras. Hos en bekant sökte de igenom hemmet, och de tog allt av värde. Grannarna såg när de bar ut ett konstverk av Eduard Viiralt, och de tog också en hel kartong med saker från hemmet.”

”Allt av värde registreras” svarade Dimitrij. ”Det enda man får ta med sig är en låda med personliga saker och hushållsartiklar om 100 kg plus kläder och mat för ungefär en månad. Sedan fraktas det i en annan vagn, så det är inte säkert att lådan är kvar när tåget kommer fram. Om ni ändå inte lyckas komma undan skall du veta att allt kontrolleras innan tågresan. Det är Röda Armén som övervakar allt. Eftersom det är Hans de är ute efter, placeras han i en annan vagn än du och Valli.”

”Så du menar att jag kanske aldrig får se min son igen? Det är så många som försvunnit. Jag måste göra allt för att det inte skall hända, tror du jag hinner?”

Dimitrijs suckade, föste Mari mot dörren och viskade ”Som jag sa, jag har ingen makt över Kommissariatet. Jag vill verkligen hjälpa dig. Låt oss träffas när kriget och allt det fört med sig är över. Skynda dig hem nu!”

Månader i skogen

Mari nästan sprang hem, men försiktigt så att folk inte skulle börja undra. Väl hemma packade hon ner varma kläder, filtar, en kopp, tallrik och bestick. Sedan gjorde hon ett matpaket för några dagar. När Hans kom hem fick han genast syn på väskan och paketen. ”Vad har hänt? Vem skall resa iväg” frågade han. ”Du skall iväg och det genast, redan ikväll” svarade hon. Därefter fick hon nervöst och stammande berätta allt, hur hon hade hjälpt Dimitrij med översättningar, hur hon var honom tacksam för sitt liv och hur han sedan återgäldat hennes tjänster med mycket hemlig information. Medan hon fortsatte packa sa hon ”Du får inte berätta detta för någon levande varelse”. Hans blev likblek, sedan blev han arg. ”Har du hjälp en ryss, en militär? Hur kunde du?” Mari förklarade att hon gjort det för sin familj, för sina söner och att Dimitrij på sätt och vis också var en spion för Estland. När Hans tänkt efter en liten stund blev han lugnare. ”Ja jag har ju några ryska vänner och en del av dem tycker inte om den sovjetiska regeringen. Det är faktiskt värre med de ester som är medlöpare. Det finns en del sådana”. De åt sin middag under tystnad. Valli fick order om att packa lite kläder i en resväska och åka hem till en släkting.

Hans tog farväl och Mari grät. Valli ömsom drog i sitt röda hår, ömsom sprang omkring nervöst, plockade saker här och där, virrigt och utan att veta vad hon gjorde. När Hans väl gått iväg tog Mari kommandot och hjälpte Valli att packa ner det hon behövde för en vecka. Till sist packade hon sin egen resväska. De fick gå iväg en och en, för att grannarna inte skulle märka något. ”Jag ger dig besked när du kan komma tillbaka” sa Mari.

Skogsbröderna

Skogsbröder kallades alla de som gömde sig för ryska övergrepp och terror. De hade en chans att överleva i skogarna och kunde försvara sig utan att bli upptäckta. Hus eller andra byggnader ansågs som osäkra. Ett talesätt spred sig ”Träsk och skogar är estniskt territorium, åkrar och gårdar är däremot mark som ockuperats av fienden.”

De flesta gömde sig i skog som låg i nära anslutning till hemmet. Skogsbröderna bodde och verkade i gömda bunkrar, de flesta under jorden, i utgrävda jordkällare med ingång under en väl gömd lucka.

De skaffade sig vapen på olika sätt, allt efter vilka möjligheter de hade. Några gjorde egna vapen av järnaxlar från vagnar som var förstörda, liksom av flaskor som de laddade med sprängämnen från stenbrott. Vapen var nödvändiga för att skydda sig själv och bjuda på motstånd.

På vintern var det kallt och fuktigt. Brasor kunde inte tändas i skogen eftersom de lätt kunde upptäckas. På sommaren var bunkrarna fulla av mygg. Mat och annan hjälp fick de av modiga människor i närmaste by. Ett system utvecklades för att lämna och hämta förnödenheter. Det förekom också stölder från byns affärer. Vid ett tillfälle rensades en affär på alla matvaror. Istället låg där ett brev med ursäkt för vad man gjort och till sitt försvar skrev man att stölden gjorts för att skydda landet mot terrorn.

Ingen, varken hustru, mor eller barn, fick veta var bunkern fanns. Det finns siffror som pekar på att ca 15 -20 000 personer gömde sig i de estniska skogarna och kärren. En del hade tillgång till radio så de kunde lyssna på nyheterna från världen utanför.

Skogsbrödernas uppgift var att försvara estniska liv och estnisk egendom mot Stalins förstörelse. De flesta skogsbröder grupperade sig så småningom i trupper under överseende av den nationella armén och organiserades i militärliknande former. Därmed förvandlades de på många håll till partisan- eller gerillaenheter. I början ville de bara försvara sig själv och sin familj. Med tiden började man dock med andra aktiviteter för att söndra Röda Armens framfart. De störde kommunikationslinjer, sprängde broar, hindrade fienden från att rekvirera hästar och boskap, anföll mindre band från Röda Armén, brände ner stadshus som fienden intagit. Med tiden befriades också ett antal områden. Skogsbröderna tog sig snart ut ur skogarna och organiserade riktiga försvarstrupper. Det var frivilliga organisationer, helt och hållet skapade av folket, de civila. Deras kamp från s.k. ”gräsrotsnivå” ansågs som en helt unik prestation i hela världens krigshistoria. Som flest under krigsåren deltog ca. 40.000 män.

Hans gömde sig i skogen fram till sommaren då ryssarna försvann. När jag som barn frågade var han sov svarade han ”Jag sov i en grop i skogen”.

Ryssar byttes mot tyskar

I juli 1941 korsade tyska trupper gränsen till Estland. Ryssarna märkte till en början ingenting eftersom de förde hårda strider mot skogsbröderna. Men Röda Armen bjöd ändå på starkt motstånd. Tyskarna sände då större förband till Estland, som anföll ryssarna tillsammans med estniska frivilliga. För esterna var Ryssland huvudfiende nr 1 och Tyskland fiende nr 2. Esterna hade förhoppningen att Tyskland skulle ge med sig och erkänna Estlands självständighet. När nu ryssarna var borta kunde Hans komma hem. Under sommaren återförenades han med sin mor och Valli kom också tillbaka som hushållerska. Livet verkade äntligen lugnt och balterna trodde på en ny självständighet.

Hitler var dock fast besluten att genomföra en germanisering av Baltikum. Tyska nybyggare skulle ersätta infödda ester, som skulle tvingas bort från sitt gamla område. I augusti 1941 intog tyskarna Tallinn och den estniska trikoloren hissades upp. Men dagen efter ersattes den av tyska flaggan. Snart var det estniska fastlandet erövrat och tyskt.

Det tyska förtrycket blev allt hårdare. Rykten började gå om stora arbetsläger, dit judar eller andra motståndare skickades. Det var inte många i Estland som sett något sådant läger. Många stora affärer och fina butiker ägdes sedan länge av judar. Men med ryssarnas intåg 1940 var flera av dessa redan övertagna och förstatligade. Ägarna hade skickats till Kirov Oblast fångläger. De judar som var kvar var inte oroade. Estland var ju inte Tyskland, och vem kunde veta i vilken mån alla rykten var sanna. Den 28 augusti 1941 förändrades plötsligt bilden. Tyskarna satte in en arresteringspluton och de judar som var kvar fördes bort till koncentrationsläger.

Författaren Erika Aulik, en kvinna i min mors ålder, arbetade då på ett kontor i centrala Tallinn. Hon skriver:

”Jag minns den soliga och varma julimånaden 1941. Det är sällan naturen bjuder på en så varm sommar som det året. Jag hade ärende i stan och promenerade förbi rådhuset. Där stod en samling människor, Tallinns judiska handelsmäns makar och barn. Jag kände många av dem. En av dem vände sig om, kramade mig och viskade ”Vi ses igen”. Det visade sig att de väntade på en buss som skulle ta dem ut ur stan, någonstans till en järnväg. Det hade blivit ett brådskande arrangemang. Några kvinnor samlades kring mig och sa ”Vi hade det så bra här i Estland. Vi vill kyssa varje sten som våra fötter trampat på”.

Den estniska drömmen om självständighet höll på att krossas. Därmed växte det fram en estnisk motståndsrörelse, denna gång mot tyskarna. 1941 år befriare hade blivit tyranner.

Kriget fortsatte och under åren som följde utsattes Tallinn för ett antal ryska bombningar.
I februari 1944 invaderade ryssarna åter Estland. De ville snabbt nå Tallinn och återta Estland. Tyskarna gjorde starkt motstånd. De tvångsmobiliserade så många ester som möjligt. Löftet var att hjälpa esterna att försvara landet mot ryssarna. Kriget var åter i full styrka.

Fotnot: [1] … att den Bolsjevikiska terrorn skulle kosta Estland 20 gånger fler människoliv än under frihetskriget 1918. Det fanns inte tillstymmelse till en aning om att Nazityskland skulle bygga koncentrationsläger i Estland och börja mörda judar där.