Flyktingbarn

Ankomst 22/9 1944

Vi pratade estniska hemma. Det var inte konstigt alls. Alla våra vänner pratade estniska och jag gick i estnisk förskola. Det var en privatvilla vid Bagers plats. Villan var en gång hamnmästarbostad och är idag kulturförklarad. Förskolan drevs av ett par som varit lärare i Estland (?).

Min mor brukade cykla med oss till förskolan, som låg en ansenlig bit från vårt hem i Kirseberg. Det var säkert jobbigt för henne med två barn på cykeln, ett framme på styret och ett där bak. När det var dåligt väder åkte vi förstås spårvagn. Spårvagn No 1 hade hållplats på Lundavägen och tog oss en bra bit in mot stan. Konduktören kände alla passagerarna och hälsade alltid på oss som om vi vore gamla vänner. Min mor talade redan lite svenska och var alltid glad och hälsade tillbaka.

En vinter snöade det väldigt mycket. När vi gick på spårvagnen på morgonen fick konduktören komma ut och skyffla undan lite snö från spåret. Han hade snöskor på sig, dvs två stora plattor som såg ut som en sorts tennisrackets. När han gick med dem såg han ut som Kalle Anka. Samtidigt kontrollerade han att barnen hade mössa och vantar och kommenterade om något fattades.

Spårvagn Nr 1 från Lundavägen

 

Resan till stan kostade under 10 öre för mig, och det var kanske något dyrare för en vuxen.

Vi bodde på Solgatan, en tvärgata till Vattenverksvägen, på fjärde våningen.  Området kallades för Backarna och vi bodde just på toppen av den s.k. backen.  Från stora rummet kunde man se över nästan hela Malmö. Det var hänförande fint på Nyårsaftnarna när man såg stadens fyrverkeri.  Min far var alltid noga med att själv köpa fina raketer som ytterligare höjde stämningen vid 12-slaget.

Maten vi åt på nyårsafton var ungefär densamma som på julafton, lite skinka, surkål, estnisk julkorv, mörkt bröd av surdeg och ibland även långtidsbakat fläskkött, som var så mört att det bara föll i bitar. Efter maten var saffranskransen ett måste, men den tyckte jag inte om. Min mor bakade dock också Alexanderkakor. De bestod av två ihopsatta mördegsplattor med svart vinbärssylt emellan. Plattan var täckt med rosa glasyr av florsocker och sylt. Slutligen var den skuren till fyrkanter om ca 4×6 cm. Alexanderkakorna var fantastiskt goda, mina älsklingskakor.

Om det ville sig väl hade mor köpt en flaska (33 cl) läsk till mig och min syster att dela på. Gissa om det var en högtidsstund. Hallonläsken var vår favorit. Vi satte oss på soffan och mor ställde fram två glas på soffbordet. Sedan hällde hon i läsken och vi rörde inte glasen förrän det slutat bubbla.

  • Skall vi dricka det nu?
  • Javisst, üks, kaks, kolm…. Det var inte tal om att hälla i sig läsken, den drack vi verkligen andaktsfullt, sakta och försiktigt.

Förskolan

http://www.malmo.se/Kommun–politik/Om-oss/Forvaltningar–bolag/Serviceforvaltningen/Stadsfastigheter/Hamnmastaren.html

Vi kallade förskolan för barnkrubban. Det var en etablerad beteckning på de institutioner som tog hand om barnen till folk i arbete. Vår förskola var ett tvåvåningshus ganska nära Centralstationen, vid Bagers Plats i Malmö. Det var en oas mitt i stan, grönt och lummigt runtomkring.

Bryggeriet – f.d. Estniska förskolan.

 

Esternas förskola på Bagers plats var den gamla Hamnmästarbostaden.
Idag är det ett brygghus med servering av öl och mat.

Byggnaden är kulturförklarad och har flyttats runt en aning pga ombyggnad av hamnen – ett otroligt avancerat jobb att flytta ett helt hus och sedan ställa det tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 

 

Paret som drev förskolan hette Prüller och vår förskollärare var en utbildad pedagog som hette Kukk. Hon var mycket omtyckt men jag minns inte särskilt mycket om henne.  Nu i vuxen ålder vet jag att alla som arbetade där de var mycket vänliga och omtänksamma. De hjälpte oss flyktingar på bästa möjliga sätt. Något bidrag till flyktingar fanns nämligen inte. Alla var tvungna att arbeta och ta enkla jobb eftersom de inte kunde språket. Därför kunde förskolans personal ibland de tänja på tiderna. Det hände att mina föräldrar inte kunde hämta oss i tid och ibland kunde mor hämta oss tidigt. Jobbet fick bestämma tiderna.

Alla barn hade var sin säng att sova middag i. Men förskolan hade ont om pengar och madrasserna var stoppade med halm. Jag hade inte en chans att somna. Halmen var förfärligt obekväm. När jag låg på madrassen i min tilldelade säng kliade det på hela kroppen och halmstråna stacks som nålar i ryggen.  Istället låg jag och grät, längtade hem till min mamma, gömde huvudet i kudden och vred mig för att slippa den stickande känslan. Efter ett tag upptäckte Müllers att ett av barnen aldrig sov. Det blev samtal med mina föräldrar och jag fick som enda barnet på dagis vara uppe under sovtimmen, men jag fick vara tyst för att inte väcka de andra.
Det var helt underbart! Nu kunde jag bläddra i sagoböckerna i lugn och ro. Jag lärde mig några bokstäver och började öva. Så roligt med böcker!

 

Jag var den sämsta ungen på att äta. Maten tillagades av fru Mürk. Hon hade arbetat på en av Tallinns finaste restauranger och hennes mat var mycket uppskattad. Men maten på min tallrik gick bara ner med nöd och näppe. Värst var fisksoppan, tyckte jag. Det var en varm, mjölkvit soppa med fiskbitar i, men en gång hittade jag ett fiskben i den. Det fastnade i halsen och snart vägrade jag att äta soppan, ville inte ens smaka. Även nu blev det samtal med föräldrarna och jag slapp fisksoppan. Vad jag fick istället minns jag inte. Jag antar att det var stor sorg över min matvägran när vi tillförordnats en av Estlands bästa kockar.

Min lillasyster var min trygghet. Hon var modig och påstridig och körde sitt eget lopp. Det var bekvämt att gömma sig bakom hennes påhitt och på så sätt slippa uppmärksamhet. Men när det blev bråk mellan henne och något annat barn blev jag som förvandlad. Jag försvarade henne som en tigerhona och ställde mig som en sköld mellan henne och det andra barnet. Ofta tog bråket slut då. Jag var ju lite större och det jag saknade i fysisk kraft hade jag i teknik. Trots allt hade vi haft lite syskonbråk hemma och jag visste mycket väl hur man lurade ett mindre barn.

Det hände att fick vi övernatta på förskolan. Jag minns en gång när spårvagnarna inte gick som vanligt. Den dagen var det kraftigt snöoväder och för oss var det omöjligt att ta oss hem. Min mor kom med cykel och bestämde att hon inte skulle ta hem mig och min syster. Den gången fick vi barn sova uppe på andra våningen där paret Müller hade sin bostad. Det var mjukare sängar och vanliga madrasser, och om jag bara fick sova bredvid min syster gick det bra.

Sitta stilla i en bänk vid 5-års ålder

Första raden fr v: Marje min syster, Jag, Anu

Förskolan var mest en förvaringsplats. Vi lekte med träleksaker och byggde kojor.

När de estniska barnen var 5 år skulle de ju ändå börja i en riktig förskola med undervisning. Denna skola hölls en kväll i veckan och låg vid Rundelsgatan i Malmö. Det var nästan två är kvar till den riktiga skolan och gott om tid att lära sig läsa.

Vi satt i riktiga bänkar med riktiga böcker. Texterna var på estniska och jag minns att jag inte förstod mycket av dem. Man fick ju koncentrera sig på bokstäverna så betydelsen i de långa meningarna var underordnad.

Jag lärde mig läsa. Hemma skrev jag ord på baksidan av dockhuset och stavade mig igenom lite texter. Men svenska kunde jag ju inte så barnböcker fanns det inte precis gott om.

 

Vid Rundelsgatan bodde två estniska familjer. Den ena familjen hette Kool (som typiskt betyder skola på estniska). Dit kunde jag gå efter skolan tills någon av mina föräldrar hämtade mig. De bjöd på mat, massor av god mat men jag åt inget. Kools egen dotter var rund och matglad, och familjen oroade sig för min hälsa. Ibland grät fru Kool för att jag vägrade röra maten. Hon trodde det var fel på henne personligen. Så försökte hon med dyra tårtbitar och fina kakor från konditoriet men Sirje vägrade fortfarande att äta.
Men en dag förändrades allt. Fru Kool hade gjort en soppa på torkad frukt och den påminde mig om min älskade farmor. Jag började äta. Fru Kool jublade och min mor blev glad och nu fick jag fruktsoppa med uppblötta katrinplommon och annan frukt varje gång jag var där.

En förfärlig olycka

I grannhuset till Kools bodde ett annat estniskt par med två barn. Det yngsta barnet var under 2 år och det andra något år äldre. Föräldrarna hade mycket ont om pengar och hade inte råd ens med den (förmodligen mycket billiga) estniska förskolan. Därför lät de helt enkelt barnen stanna hemma med mat och dryck tillgängligt när de gick till jobb. Alla esterna visst om detta och tyckte synd om barnen.  Men föräldrarna låste dörren och såg till att fönstern inte kunde gå upp. Hur länge de var borta om dagarna vet jag inte.

En dag fick ett av barnen fatt i en ask tändstickor. Vad de skulle göra med tändstickorna är det ingen som vet. Kanske ville de värma något på gasspisen. Men det gick riktigt illa. Lägenheten flammade upp och barnen brändes inne. Det var en förfärlig olycka. Tidningarna skrev om det och i estniska kyrkan bad man för barnen. Föräldrarna försvann och ingen vet vad som hände med dem.

Farmor Marie

De första tre åren i mitt liv behövde jag inte gå i någon förskola. Min farmor hade följt med oss från Estland och passade oss barn när mor och far arbetade. Min fars två bröder hade också flytt till Sverige men det var hos oss farmor fick bo. Hon passade mig och min syster, lagade mat och sydde. Vi bodde först i en 1:a men fick snart en stor 2:a på fjärde våningen i Kirseberg. För att spara på ved och värme tillbringade vi dagarna i köket och i det mindre rummet. Spisen eldades med ved och kol, och i köket fanns till en början också en vedspis. Den byttes senare ut mot en gasspis.

När farmor skulle handla mat behövde hon bara gå ner för trapporna och över gatan. Där låg Thulins speceriaffär och vi kunde handla på kredit.

Runt hörnet låg mjölkaffären. Mjölken förvarades i stora mjölkkannor och ren grädde förvarades för sig. Man fick ta sin egen lilla mjölkkanna med till affären och försäljerskan, i vita kläder och vit klut runt håret, slevade upp mjölk i den medhavda kannan.

Vi hade en mjölkaffär precis intill. Bilden är från en annan men det såg ut så. www.engholm.no 1
Mjölken hämtades i 1-2 literskannor som fylldes på i affären.

 

För att jag inte skulle göra något dumt med lillasyster eller bränna mig på spisen, band farmor fast mig i ett bordsben när hon behövde gå ut och köpa något i affären. Vi hade stora och tunga möbler, och jag var fullkomligt nöjd med att sitta fast vid bordet en stund då och då. Till slut gick jag själv bort till bordsbenet när jag såg att farmor tog på sig kappan för att gå ut.

Vårt skafferi fick vara kyl under vinterhalvåret. Under den varma årstiden drack man bara mjölk samma dag som den köptes. Den fick stå ett tag i den emaljerade kannan och man tog naturligtvis tillvara grädden som flöt överst. Jag brukade få ett glas av gräddmjölken, som jag älskade.  Resten av grädden användes till kaffe eller också lät man den stå ytterligare en tid för att bli vispgrädde. Om tanten i mjölkaffären var på gott humör slevade hon upp lite extra grädde från ytan i den stora mjölktunnan till oss i lilla behållaren och då blev det fest.

Mjölken surnade fort och den blev efter några dagar till filmjölk. Det var ganska vanligt att vi drack filmjölk till maten. Vi skakade eller rörde om den surnade mjölken och då blev den nästan slät.

Brödet var ett problem. Svenskt bröd var bakat med socker och jäst. Estniskt bröd var bakat med surdeg och helt utan socker. Min mor kunde inte baka bröd själv och vi fick köpa det i en speciell affär. Toomings bageri fanns mitt i Malmö och dit gick alla ester för att köpa sitt bröd om de inte bakade själv.  Dit kom också finnarna och ungrare, en blandning av invandrare.

Jag var en liten flicka som inte ville äta. Men farmor hade sina små trick. Om det var sent på kvällen och jag heller inte ville sova, värmde hon lite mjölk. I mjölken la hon bitar av ljust bröd och sockrade en aning. Sedan fick jag sitta i hennes knä och äta denna fantastiskta kvällsmat. Därefter somnade jag också ganska snabbt.

Min favoriträtt var ändå hennes köttsoppa. Till den kokte hon köttbitar med svål och fett, morötter och potatis. Jag plockade ut de dallriga och feta svålbitarna och åt dem med god aptit. Morötterna fick vara och någon bit potatis gick ner ibland. Buljongen var god. Men något hull på kroppen fick jag inte ändå.

Min farmor dog i december 1947. Jag var 3,5 år gammal. Hon fick ligga några dagar i öppen kista i vårt stora hörnrum, mitt på golvet där det var svalast. Jag gick in och tittade på henne och tyckte att hon var vacker. I döden var hon slät och rosig, lugn och fridfull. Länge under min barndom trodde jag att alla människor blir vackrare när livet tagit slut.

När oturen var framme

När jag var barn fanns ett tusen och ett sätt att skada sig på. Men barnen lärde sig fort och skadorna var trots allt inte så många. Det jag minns av skador var den gången jag skulle sy på Singermaskinen med tramppedal. Jag var 3 år gammal och fick stå upp och trampa med en fot. Under symaskinsfoten höll jag en liten bit tyg och ett finger. Men oj vad det gick fort. Jag hann inte ta bort fingret och sydde fast den i tyget. Det gjorde inte ont men fingret satt fast och nålen hade gått rakt igenom. Jag minns skräcken men ingen smärta. Farmor fick bort symaskinsnålen, satte på ett plåster och så blev det bra.

En annan gång blev jag nyfiken på ringarna som låg på spisen. Jag gick bort till spisen för att lyfta av en ring men spisen var eldad. Därefter minns jag ingenting. Naturligtvis blev det en brännskada och nu är det skönt att inte minnas.

Min syster däremot råkade ut för många fler olyckor. Hon var en vildhjärna som gärna rusade runt utan att se sig för. En gång när vi lekte tafatt satte hon sig rakt på ett varmt strykjärn. En annan gång drog hon häftigt i en handduk och hela träanordningen med krokar föll ner på henne. Jag tror hon fick en hjärnskakning. En tredje gång välte hon kokande vatten över ett av benen. Vi hade nya tjocka strumpor av ylle med inslag av nylon. Nylonet fastnade i hennes hud och det måste ha gjort förfärligt ont.  Denna händelse sökte mig i drömmarna i åratal.

Jag minns inte längre hur många ord jag kunde på svenska. Nog kunde jag några ord men inte tillräckligt för att föra ett samtal. När jag började skolan på riktigt var svenskan ett problem till en början men att jag kunde läsa var ett stort plus.