Kap 3 – Mina föräldrar

Min mors affär

Meeta vid sin affär, i mitten

Min mor Meeta hade en internationell tidningsaffär mitt i Tallinn. Efter studentexamen 1932 hade hon fått anställning i affären, som ägdes av en äldre man. Det var depression i världen och trots att hon i sitt betyg fått inskrivet att hon var välkommen att studera vidare, valde hon ett jobb. Arbetslösheten var hög och ett arbete var nästan som en lotterivinst. När ägaren några år senare gick i pension övertog hon verksamheten. Hon pratade flytande engelska och tyska och det passade bra till de utländska kunderna. Till sin hjälp hade hon en anställd och sin äldre syster Leida. Systern var en utmärkt försäljerska, glad och pigg, alltid med en glimt i ögat.

Meetas affär låg väldigt nära den centrala Viru tänav, som mynnar ut rill Rådhusplatsen. På den gatan fanns de finaste affärerna, pälsaffärer, juvelerare och sådana butiker man kunde fönstershoppa i när man ville ta en promenad genom stan. En morgon då Meeta som vanligt gick till sitt jobb, förbi Estoniateatern, råkade hon se något underligt. Hon närmade sig allén som låg bakom teatern. Träden var klädda med flygblad. På dem stod att Tyskland hade invaderat Polen. Det var den 1 september 1939. I sin affär hade hon alla estniska tidningar och kunde läsa om händelsen. Just då hade de senaste tyska tidningarna inte ännu hunnit fram till Tallinn. Meeta tänkte, i likhet med många andra ester, att Polen låg så långt borta. Förhoppningsvis skulle Estland inte beröras. Men bara några veckor kom nya dåliga nyheter. Sovjet ställde ett krav, att ha militärbaser i Estland. För regeringen var det ett val mellan pest och kolera. Om de nekade, skulle det bli krig. Alltså gav det sitt tillstånd. Då visste ingen om den hemliga pakten mellan Molotov-Ribbentrop i augusti 1939. Pakten delade upp Europa mellan stormakterna, så att Östra Polen, Estland, Lettland, och Bessarabien tillföll Sovjet. Alltså var löftet efter första Världskriget i hemlighet brutet. Nya löften från de ryska myndigheterna var det inte många som trodde på. Det dröjde inte länge innan Estland hade en ny, denna gång Sovjetisk, regering. Kriget hårdnade och de båda stormakterna gick ifrån sina löften mot varandra. Baltikum låg bra till geografiskt.

Med tyskarnas intåg 1941 fick Meetas litteraturaffär många tyska kunder som ville ha nyheter hemifrån. Hon berättade hur gärna de ville läsa Berliner Zeitung. De var artiga och vänliga. Ingen av dem kunde ana, eller kanske valde de att inte berätta, vad som försiggick i deras hemland. En tysk officer kom till affären i början på 1944 för att berätta att han var orolig för att ryssarna skulle ta över Estland. ”Om du måste fly för att de skall ta din verksamhet och skicka iväg dig, då hjälper jag dig att fly till Tyskland. På något sätt får vi ta kontakt” sa han och gick skyndsamt ut.
Men skylten på affären skulle än så länge vara på tyska, allt annat kunde min mor själv bestämma. Och Meeta tog aldrig kontakt med tysken igen. Förslaget att fly till Tyskland kunde hon inte acceptera.

Mors syster Leida bodde i samma hus som en viss Jaan Sild. De var goda vänner och hälsade gärna och ofta på varandra. En dag tog Leida med Meeta till Jaan, som då redan hade en gäst. Gästen var min far Hans Koop. Det visade sig att far var Jaans systerson. Jaan Sild var anställd vid polisen i Tallinn och hade säkert mycket att berätta i krigstider.

Hans var lite av en herreman, ägde Elektrodfabriken i Tallinn med 16 anställda. Han var alltid snyggt klädd, i ljus kostym och hatt. Han hade ett bra liv, eftersom han ärvt en gård efter sin far. Gården såldes och för pengarna köpte han verkstan. Nu tog han också hand om sin mor Mari, hälsade ofta på sin bror Eduard i Tallinns tivoli, dök efter gamla skeppsvrak och sålde dem ibland med liten vinst. Ett av vraken döpte han till Salme efter en f.d. flickvän och sålde den sedan. Att den båten skulle bli hans räddning undan den ryska terrorn visste han inte då.

Det gick bra för Hans Elektrodfabrik. I Estland var det krig till och från, jämt var det något som skulle byggas upp. Elektroder behövdes på alla håll för svetsarbeten. Hans tyckte om allt som hade med hantverk att göra, men kunde ta fritt när han ville. Jag minns honom som en pratsam man. När vi barn gick med honom i stan stannade han ofta upp och började prata, både med bekanta och främlingar. Jag gissar att min mor föll för hans sociala sätt, att han hade så lätt för att ta kontakt. Dessutom hade hon en sak gemensamt med den här mannen. Båda hade sina företag som gav tillräckligt med inkomst för ett problemfritt liv. I Tallinn fanns då ett café med restaurang som hette OK. Där träffade Hans ofta vänner och affärsbekanta. Jag gissar att han bjöd ut min mor dit efter första träffen, eftersom hennes syster Leida också tyckte det var ett trevligt ställe att umgås på.

Den 13 juni 1943 blev det ett stort bröllop i Karlikyrkan i Tallinn. Hans ville att alla skulle prata om bröllopet och hans unga hustru. Samtliga mors åtta syskon med familjer och föräldrar var bjudna. Hans hade många affärskontakter och ingen blev bortglömd. Att den 13 år yngre Meeta gifte sig med Hans accepterades dock inte fullt ut av alla. Hans var redan 45 år och hade bara 4 års skolgång, tillika i en rysk skola. Min mor hade tagit studentexamen, lite ovanligt för en flicka. I Estland betydde utbildning mycket. Fattig och intellektuell tycktes vara viktigare än välbeställd med dålig utbildning.

 

Den lyckliga tiden varade knappt ett år. Den tyngsta dagen under andra världskriget för Tallinn blev den 9 mars 1944.

Min fars elektrodfabrik blev ett offer för bomberna. Dock hoppades han i det sista att den skulle kunna byggas upp och verksamheten startas igen.

Den 30 mars 1944 fick han ett dokument av Polismyndigheten i Tallinn med bekräftelse på att hans företag ödelagts tillsammans med maskiner och annan egendom genom eldsvåda. Vad jag vet lyckades han aldrig starta verksamheten igen.