Kapitel 1 – Ny i skolan

Skolgården var nästan tom. Inte en ett enda barn syntes till. Ändå hade det inte ringt in. Var är alla, vi skall ju träffas här, tänkte jag.  Jag stod kvar en stund och väntade. Kanske är de inomhus just nu och på väg ut. Det är väl därför det är så tyst.
Sakta gick jag in i skolbyggnaden. Vårt klassrum låg på första våningen, den andra dörren efter vattenfontänen, den där som sprutade upp vatten om man tryckte in en knapp. Där var dörren till mitt klassrum, men skulle jag knacka på dörren? Jo det var nog bäst, så jag knackade försiktigt. Men ingen öppnade, inget ljud hördes och inget ljud hördes från de andra klassrummen heller. Det fanns ingen i hela huset, ett öde hus. Jag gick ut på skolgården igen – det var fortfarande lika tomt på barn och ingen vuxen. Nu kände jag rädslan komma. Tänk om alla var döda, tänk om det hänt något förfärligt och jag var det enda levande barnet. Rädslan byttes ut mot panik. Min mor hade sagt att vi skulle träffas på skolgården. Det stod på lappen jag hade fått med hem. Lappen hade jag i fickan och darrande tog jag upp den.

Det var svårt att läsa lappen, trots att jag redan kunde alla bokstäver. Hjärtat slog hårt och jag kände mig yr. ”Ess aa mm ling.” Samling, vad betyder det? Men längre ner stod något som jag förstod, ”bio och Grand.” Min mor hade sagt ”kino Grand”. Grand var ju namnet på bion vi skall åka till med min klass och de andra klasserna. Bio betyder att man skall se på film. Vi skulle ju se på film idag. Det hade jag gjort förut med mor och far, sådana filmer man dansar och sjunger i. Min far älskade musikfilmer och man behövde inte kunna svenska för att förstå dem. Det var ju så enkelt, de dansade och sjöng och kramades till slut, och så blev alla lyckliga. Undrar om det är en sådan film vi skall se, tänkte jag.

Det blev en lång stund av väntan och jag började förstå att alla redan farit iväg till bion. Min mor måste ha tagit fel på tiden. Paniken övergick till en känsla av att jag måste lösa problemet. I min ficka hade jag en 10-öring. Kanske skulle den räcka till spårvagn. Men var skulle jag hoppa av? Jag kunde ju inte fråga på estniska, det skulle inte konduktören förstå. Räcker min 10-öring till en taxi, undrade jag. Om jag tar en taxi kan jag bara visa lappen, bio och Grand förstår ju chauffören. Tankarna for fram och tillbaka men till slut insåg jag att det var för sent. De hade nog redan sett filmen. Jag hade missat min andra skoldag och allt det roliga. Nu hade jag tårar i ögonen och ingen näsduk. Skolgården blev helt suddig och jag började den korta promenaden hem.

Hela den dagen var jag ledsen. När min mor kom hem berättade jag vad som hänt. Hon sa att hon också var ledsen och gick ner i konditoriet för att köpa en cocoskaka till mig som tröst. Det var en god kaka, en gul och krämig cocostopp som smakade helt underbart, men jag var fortfarande ledsen. De andra barnen hade nog sett en fantastiskt rolig film, en film jag aldrig skulle få se, aldrig så länge jag levde.

Dagen efter följde min mor med till skolan och förklarade för vår unga lärarinna vad som hänt. Jag tänkte att allt var den där farbrorns fel, den där farbrorn som tvunget ville prata med min mor när hon cyklade med mig på pakethållaren. Om han inte hade pratat med min mor, hade jag förstått svenska bättre och då hade jag kanske redan haft en kompis att vara med.

Jag tänkte tillbaka på första skoldagen och cykelturen.

Alla barnen hade varit på uppropet med sina föräldrar för att bli presenterade för lärarinnan Barbro. Vi fick se hur skolsalen såg ut, korridoren med kakel och stengolv, stora klädkrokar av järn, vask och en vattenfontän för den som blev törstig. Salen hade de tidstypiska trånga bänkarna som satt ihop med stolen.  Lärarinnan var ung och söt med lockigt ljust hör. Hon berättade att vi behövde gymnastikkläder och dessa skulle inhandlas innan den riktiga skolstarten.

På lördagen skulle vi köpa gymnastikskor, ett linne och gymnastikshorts. Jag fick sitta på en kudde där bak på mors cykel och det bar iväg. Väl färdiga med inköpet cyklade vi hem längs en lång och smal raksträcka, en cykelväg. Solen sken och det var en riktigt fin dag. Jag tyckte det var spännande och pratade med min mor om hur roligt det skulle bli. Min mor cyklade ganska fort och cyklade om ett antal andra. När hon skulle cykla om den där mannen, släppte han inte förbi henne utan snabbade istället på och stannade kvar bredvid för att prata lite. Mor var alltid glad och pratsam, och hon berättade att hon köpt gymnastikkläder till sin dotter. Jag tyckte att han kom lite för nära och försökte hålla in benen. Men då hände det, något tog emot och cykeln kärvade. Min mor stannade för att se vad som hänt. Hon fick en chock när hon såg min vänstra fot. Hälen satt fast i ekrarna och det blödde kraftigt. Foten var helt indränkt i blod, och en blodstråle rann ner på cykelvägen. Själv kände jag nästan ingenting, bara det varma blodet på foten. Ekrarna hade slitit av ett stort stycke av skinnet på hälen.

Det blev akut sjukhusbesök och läkaren lappade ihop min fot, sydde och satte på ett stort bandage. Under några veckor kunde jag inte gå. Min mor lånade en barnvagn av en granne som jag fick åka i. Det kändes konstigt, lite genant att sitta i en barnvagn men också lite tufft med ett så stort bandage kring foten.

Nu var jag låst hemma och kunde inte gå till skolan. Lärarinnan skickade hem böcker och anvisningar med en av flickorna i klassen,  Gullmay.  Jag förstod inte mycket av vad Gullmay sa men tittade i fönstret när hon gick för att se var hon bodde. Hon gick nerför vår gata och hennes ljusa kortklippta hår fladdrade för vinden. Jag hade aldrig sett en flicka med sådant hår tidigare. Böckerna minns jag inte mycket av. Men jag kunde ju redan läsa så det kändes inte så viktigt.

När bandaget togs bort var det svårt att stödja på benet. Läkaren fick hålla mig under armarna och gå några steg med mig, som på en liten baby. Jag fick lära mig att gå igen och min mor skrattade. Benen ville vika sig och jag försökte verkligen, ett ben i taget. Veckan därpå fick jag träna upp musklerna hemma. Skolan fick vänta någon dag till.

Min första skoldag blev därmed senare än de andras. Barnen i min klass hade redan lärt känna varandra och hade sina rutiner. Allt berodde på den där olyckan med cykeln. Att jag missat biobesöket berodde på den där mannen som fick mig att dra in benet, tänkte jag.  Det uteblivna biobesöket var jag fortfarande ledsen för. Ett antal månader senare fick jag veta att man visat en film om mjölkprodukter. Barnen fick se hur man kärnar smör och gör mesost, och de fick till och med smaka. Jag hade ingen aning om vad mesost är och blev mycket ledsen igen. Filmen hade säkert varit fantastisk och mesost förmodligen något oerhört gott, som karameller kanske.

Fröken sa att jag skulle få lite hjälp i början av min skolgång och pekade på Monika, en mycket söt flicka med mörkt hår. Monika skulle hjälpa mig om jag inte förstod vad vi skulle göra. Men jag skulle å andra sidan hjälpa dem som inte förstod hur bokstäver hänger ihop. Lärarinnan hade fått veta att jag redan kunde läsa. I början handlade lektionerna mest på just det, att lära barnen läsa. För varje bokstav hängde lärarinnan upp en plansch med bokstaven, en bild samt ett ord som började på bokstaven.  Även om jag kunde bokstäverna kunde jag inte namnet på det som bilderna föreställde. Ibland satte Lärarinnan mig bredvid en pojke som behövde lite hjälp. Trots att jag inte riktigt förstod vad som stod i läseboken, kunde jag stava mig igenom orden och pojken kunde då läsa dem på svenska. Han hette hette Bosse och då visste jag inte att han skulle bli en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna.

De första månaderna i skolan kändes röriga. Jag förstod inte allt vad mina klasskamrater sa. Men efterhand började jag förstå, mer och mer för varje dag. I min klass fanns en pojke som hette Walter och han kunde heller inte svenska. Jag förstod att han kom från Tyskland men han förstod ännu mindre än jag. Monika som skulle hjälpa mig drog sig undan och det blev inte mycket hjälp. Jag tror att hon inte visste vad hon skulle göra. Däremot fick jag ofta sällskap hem med Gullmay, flickan som kom med böcker till mig när jag hade bandage om foten. På något sätt höll vi igång konversationen och började leka. Vi gungade på den närliggande lekplatsen så ofta vi kunde, balanserade på staketet runt den och jag lärde känna andra barn i Gullmays hus.

Till jullovet förstod jag det mesta av vad mina klasskamrater sa men jag fick dåliga betyg i de ämnen jag inte kunnat följa med i. Min brytning gjorde att jag ibland blev jag retad av en lite äldre rödhårig pojke som bodde i närheten. Han sprang efter mig, drog lite i mina långa flätor och skrek Westland, Westland. Han säger fel, han är nog lite dum, tänkte jag. Men det var obehagligt. Hur visste han att jag var från Estland?

  • Mor jag vill inte ha flätor, sa jag en kväll. Ingen i min klass har flätor. Alla har kort hår.
  • Du har så vackert hår, sa min mor. Det når snart ner till midjan. Du kan inte ha det löst men vi får kanske göra något annat med det.

Så snurrade hon flätorna runt mitt huvud och satte fast dem med hårnålar. Det blev som ett flätat diadem. Nu kunde han i alla fall inte dra i flätorna.

Snart berättade jag om den rödhåriga pojken för mina klasskamrater. En liten tuff och kaxig liten pojke i sliten gammaldags kavaj sa ”om han retar dig igen skall han få med mig att göra. Jag skall försvara dig och följa dig hem”. I flera dagar följde Lars-Gunnar mig hem och den rödhårige retade mig inte mer det året.

Vi fick läxor redan i första klass och jag behövde hjälp. Min mor översatte ord, förklarade vad det stod i läseboken och visade hur man skulle räkna. Hon kunde när jag började skolan redan ganska mycket svenska. Hon hade lärt sig svenska snabbt, förmodligen beroende på att hon talade bra tyska. Jag tror att hennes hjälp betydde mycket, speciellt när jag inte förstod orden. Men det mesta lärde jag mig i leken, på skolgården, på vår innergård och av mina vänner. Det tog inte många år innan jag pratade helt utan brytning. Språk är som musik, man lär sig tonfallet, långa och korta ljud och när det blir rätt känner man sig som en del av alla andra.

 

 

Jag ville så gärna vara som alla andra. Jag ville inte heta Sirje utan funderade på ett bättre namn. Ibland tänkte jag säga att jag hette Annika, ibland något annat svenskt namn. Mina dockor fick svenska namn, utom en som fick heta Virve. Det värsta jag visste var när mor pratade estniska med mig ute. Jag svarade på svenska och såg mig runt, hoppades på att ingen hörde. Även om hon bröt mycket på svenska tyckte jag det var bättre så. Men just det att hon bröt gjorde att folk blev nyfikna. De frågade varifrån vi kom, hur länge vi varit i Sverige och nästan alla var vänliga. Alla tyckte synd om oss. Vi hade ju förlorat allt och jag var så mager. Sanningen var att jag inte tyckte om mat, jag ville helt enkelt inte äta, särskilt inte den konstiga svenska maten. När jag för första gången åt stuvad blomkål kastade jag upp. Knäckebröd med lingonsylt gick bra, även blodkorv och fläskpannkaka men det mesta tyckte jag inte var ätbart. Då gick min mor till skolan och bad mig få slippa skolmaten. Hon skulle se till att jag fick mat på annat sätt. Rektorn gick med på det och under mitt första skolår fick jag istället en lång rast kring lunchtid och kunde gå hem en stund. Men inte åt jag något hemma.

En mager, blek och blyg liten flicka måste ha det riktigt dåligt hemma, tänkte lärarinnan och rektorn. De kom på den utmärkta idén att jag skulle få bada i skolan en gång i veckan.  De har ju bara kallvatten och inget badrum, tänkte de, vilket var sant. Men vi hade rutiner för det. Varje lördag gick vi till ett badhus. Där fanns vit porslinskar för att tvätta sig, en stor bastu, duschar och en swimmingpool. Jag tyckte om det och kilade in i bastun några minuter då och då. Snart blev jag van och vi kastade vatten på stenarna så att det skulle bli ännu varmare. Duscharna var helt underbara, varma och mysiga. Men vattnet i poolen var kallt. Min mor tvättade mitt långa hår och sköljde det med citronvatten så att det skulle bli blankt och mer lättkammat.
När vi inte kunde gå till badhuset fick vi bada hemma. Vi hade ett litet barnbadkar av förzinkad plåt på vinden. Ibland tog min mor ner det, värmde vatten på gasspisen och vi fick hoppa i. Badkaret blev snart för litet men man kunde ändå både bli våt och ren. Det enda felet var att vattnet i det lilla karet kallnade alldeles för fort och det var tungt att tömma ur. Då fick min mor och far hjälpas åt. Efter badet fanns alltid något gott att äta eller dricka i köket.

Badrummet i skolan bestod av en stor grå sal, inredd med ett antal stora runda kar av betong. De var nergjutna i golvet och i varje kar fanns en kran för vatten in och en annan för vatten ut. Man klev in i ett som redan var fyllt med vatten, tvättade sig och klev ut igen. Jag gissar att flera barn fick tvätta sig i samma betongkar, i tur och ordning. Jag fick nämligen löss i håret. Ingen i min klass hade löss. Det kunde bara komma från badet. Mina föräldrar såg därför till att badandet i skolan tog slut. ”De tror att vi är så fattiga att vi inte kan hålla oss rena” sa min mor.

Jag funderade ofta på varför jag var en sådan där ”utlänning”. Min högsta önskan var att bli som alla andra. Jag tänkte på alla nackdelarna och funderade ofta om jag kunde göra något åt det.

  • Gullmay har ju ett badkar och varmt vatten hemma. Det skulle jag också vilja ha.
  • Hon och de andra barnen behöver inte gå till Estniska Scouter på söndagarna och kan leka hela dagen. Jag vill heller inte gå till scouterna. De är så fåniga. Ibland får man springa runt med ett ägg på en sked , ibland blir det en annan knasig lek som någon skall vinna. Jag vinner aldrig. Jag vill inte ens försöka.
  • Gullmay säger att alla barn skall få påskägg på påskafton men jag och min syster får alltid vänta till påskdagen. Då ligger påskäggen under våra sängar och vi har ju svårt att somna eftersom vi vet att äggen snart kommer dit.
    De andra barnen på gatan vet så mycket som jag inte hade en aning om, såsom att det bor tattarungar i tornet och de är farliga. Jag frågade mor vad en tattarunge är och hon vet inte heller. Därför skall jag fråga någon i vårt hus om vi kan smyga bort till Tornet och titta. Kanske kan vi se en tattarunge. Det skulle vara intressant.
    Men jag skall inte fråga Kent. Det är han som hela tiden skriker ”Mojjan” på gården. Nu vet jag att han kallar på sin mor. Hon öppnar fönstret och kastar ner det han vill ha, ibland en sko, ibland en tröja. Att han inte skäms för att vara så lat och inte själv hämta sakerna. Han skäms heller inte för att han skriker. Jag skulle skämmas. Det heter ju inte mojjan, det heter mor eller ema på estniska. Han kan ju alla svenska ord. Det är skillnad med mig. Alla kan höra att jag är en sådan där ”utlänning”.
  • I skolan säger barnen att de varit på julotta. Det är någon sorts gudstjänst på juldags morgon. Jag tycker att vi förstör hela julafton när vi skall åka till Tyska Kyrkan för estnisk julgudstjänst. Prästen är bara tråkig och pratar så länge. Jag vill ju hem och få julklappar. Kanske är en julotta bättre för barn, men jag vet ju inte.

Jag hade svårt att somna. Ibland hade jag mardrömmar om hundar som ville bita mig. Hela golvet var fullt av små vita hundar med vassa tänder. De passade på mig och väntade på att jag skulle stiga upp. Jag får bli i sängen hela mitt liv, tänkte jag. Så fort jag sätter en fot på golvet kommer de att bita mig. När jag vaknade tittade jag noga att inga vita hundar sprang omkring i rummet och skyndade mig in i mina föräldrars säng.
Ibland drömde jag att jag föll ner i Malmö Kanal. Jag balanserade kanten och ramlade ner i vattnet. Sedan sjönk jag, sjönk och sjönk och väntade på att jag skulle dö. När jag nådde botten kände jag en stöt och vaknade. Tur att jag inte drunknade den här gången heller, tänkte jag. Så småningom blev jag van vid den drömmen och visste att jag skulle klara mig, bara jag nådde botten.

Min mor skrek eller kved ofta i sömnen och jag vaknade alltid av de ljuden, speciellt när jag hade lagt mig i föräldrarnas säng. Hennes inneboende rädsla smittade och jag var förskräckligt mörkrädd.  När jag slutligen frågade varför hon skrek sa hon ”Jag drömmer att jag springer genom bomber och eld på Tallinns gator. Det är så verkligt. Du har ju ett brännmärke på ryggen mellan axlarna. Jag är säker på att du fick det när du låg i min mage. Jag tror att det var min rädsla som gav dig det.”