Flykten från Estland

Estland 1944

Täta bombregn föll över Tallinn. Särskilt intensiva var bombningarna under lördagar/söndagar. Meeta var gravid och väntade sitt första barn någon gång i juli. Hon och hennes manHans hade gjort lite förfrågningar ute på landet för att ordna en fristad så att Meeta kunde föda sitt första barn i lugn och ro. Nu hade de haft kontakt med Alu Mõis, en herrgård eller slottsliknande byggnad ca 60 km utanför Tallinn och ägaren lovade att de skulle få hyra den stora salen om de behövde.

Lägenheten i Tallinn, en 7-rumslägenhet mitt i stan, kändes inte säker längre. Därför började de snart flytta ut lite möbler till Alu. Förutom sängar, bord och stolar tog de bara med sig det mest nödvändiga för hushållet samt saker de värdesatte mest. Bland saker de ville ha med fanns bl.a. bröllopsgåvan, en specialbeställd slipad kristallservis och ett komplett bestickset av äkta silver. Kristallservisen bestod av många delar och Meeta var rädd att den skulle spricka av alla de höga ljudvågor som alstrades hela tider av bombningarna. Servisen packades in i trälådor med spån och fraktades ut på landet. Lite kläder, filtar och fotoalbum fick också följa med.

Den stora salen var egentligen tänkt för fest och bal och kändes kal och opersonlig med stora öppna ytor. Hans ordnade med ett antal gardinlängder och tillsammans delade de upp salen i 3 rum. Det kändes riktigt bra och förhållandevis hemtrevligt.

Våren var på väg. Snön skulle snart smälta och Alus anrika slott fick nu tjäna som familjens sommarhus. På baksidan av huset fanns en lummig trädgård och en stor sjö. Det skulle bli skönt att sitta i solen på sommaren. Då skulle de stanna där tills kriget tog slut. Nu tillbringade de många veckoslut i Alu, då Tallinn bombades och de som kunde flyttade ut på landet.

Men kriget fortsatte, nu skulle tyskarna fördrivas av ryska armen. Torsdagen den 9 mars 1944 bombades Tallinn från kl 16:30 på kvällen till nästa morgon. 300 ryska bombplan deltog i attacken. En tredjedel av stadens hus skadades svårt. Tallinns centrum brann som en fackla och så gott som alla hus där rasade till ruiner. Bland det som brann fanns Hans verkstad och elektrodtillverkning, samt Meetas litteraturaffär. Deras hem däremot klarade sig mirakulöst. 600 människor miste livet och 500 skadades. Eftersom flygattacken för ovanlighetens skull skedde en torsdag var civilbefolkningen oförberedd. Det var bara ren tur att Hans och Meeta överlevde, att de var i sin lägenhet i en stadsdel som denna gång inte drabbades så hårt. Historiker tror att bombningen medvetet var riktat mot civila för att krossa deras motståndsvilja.

Denna katastrofala bombnatt fick många människor att att fatta beslut om evakuering. Från och med nu skulle Hans och Meeta tillbringa alla veckoslut på landet. Detta kunde bli möjligt eftersom de hade tillgång till bil. Hans hade alltid varit intresserad av ny teknik och hade skaffat sig både bil och motorcykel redan under unga år. Det som tidigare varit hans hobby blev nu till hjälp att överleva.

Meetas syster Leida bodde ensam med två små barn i Tallinn. Hennes man var inkallad och stred någonstans i Ryssland. Just nu bodde hon med sina barn på en övergiven gård utanför Tallinn. Många gårdar hade övergivits. Några av ägarna hade flytt och andra hade åkt till släktingar eller bekanta ännu längre ut på landet. Meeta hade 8 syskon och flera av dem hade hittat övergivna gårdar en bra bit från stadskärnan.

Meeta tillbringade nu varje helg på Alu slott. Ibland var Hans också där men vissa veckoslut fick han stanna kvar i stan för att arbeta eller sköta sina affärer. Den lilla elektrodfabriken som Hans ägde var sönderbombad och det fanns mycket att göra för att bygga upp verksamheten igen. Elektroder behövdes för att svetsa metall och det var en rykande åtgång under ett krig. Beställningarna var många och nu fick man hitta andra lösningar. Men Meeta klarade sig bra utan sin man. Med sig hade hon sin svärmor Marie och Valli, hushållerskan.  Valli var en ung dam om 27 år, rödhårig, snäll och energisk. Hon var en guldklimp att ha i huset. De fixade och gjorde i ordning så mycket som möjligt innan barnet skulle komma.

Lördagen den 10 juni var Meeta som vanligt på väg till landet med maken när vattnet gick. Hon blev förfärligt rädd och trodde att en olycka hade hänt. Ingen hade berättat hur en förlossning går till och vilka tecken man skall vara uppmärksam på. Hon trodde att hon skulle förlora barnet. Den här dagen tog det dessutom extra lång tid att färdas de 60 kilometerna eftersom vägarna blivit allt mer förstörda av bomber.

De kom fram till slottet först kl 11 på lördagskvällen. Då kom de första värkarna. Hans var förtvivlad och letade efter en läkare. När han äntligen hittade en på lagom avstånd var denne inte var hemma, och Hans lämnade ett meddelande. Det kunde ju vara ett allvarligt fel. Barnet skulle inte födas ännu, det var alldeles för tidigt. På något sätt ordnades en barnmorska dit och förberedelserna kunde börja. Meetas sängplats avskärmades med skynken och gardiner för att göra det lite mer likt ett hem. Efter några timmar dök ändå läkaren upp och Meeta fick all den hjälp hon kunde önska. Kl 03.20 på söndag morgon den 11 juni 1944 föddes en liten men fullt frisk flicka. Allt gick bra och barnet vägde 2400 g men var ändå 51 cm långt.

Vid den här tiden på året var parken runt Alu slott full av blommande syrenträd. Hans plockade så många syrener som han kunde bära och kom in med dem för att hälsa sitt första barn till världen.

Den första tiden besvärades den lilla av kolik och behandlingen gick ut på låta henne vara utan mjölk i ett helt dygn. Istället gav man babyn kamomillte. Farmor Marie var inte på plats under den första veckan, men när hon väl kom till slottet blev hon arg och förfärad. Babyn hade tappat vikt och såg sjukt ut. Nu gjorde Marie allt för att hon skulle öka i vikt. Mat och dryck kunde man handla från bönderna i trakten. Hans tog med sig vad han kunde hitta i Tallinn. Men resorna dit var farofyllda. Kriget var i full gång, vägarna var förstörda och bomberna föll hela tiden över Tallinn. Det var lugnare på landet.

Meetas berättelse:

”Jag behöver en vagn till min dotter. Hans har åkt till stan för att leta upp en begagnad. I affärerna finns knappt någonting att köpa. De flesta affärer är förstörda av bomber och bränder.”

Att åka till Tallinn är så riskfyllt. Ryssarna vill skicka Hans till Sibirien. De behöver hans elektrodfabrik och kanske vet de att han deserterade från ryska armen under första världskriget. Sist han var i fara undkom han med nöd och näppe (det var under den sovjetiska ockupationen 1940 som ledde till massdeportationer av mer än tiotusen ester till Sibirien under sommaren 1941). Svärmor Marie är så bekymrad över sin son. Har han rena kläder? Får han någon mat? Nu har hon packat lite kläder i en säck och skall promenera till järnvägsstationen alldeles själv. Hon vill åka till Tallinn för att själv se till att sonen har vad han behöver. Hon är en envis och orädd dam, i gott skick trots sina 74 år.

Det är juli och mycket varmt. Bönderna vänder hela tiden blicken mot himlen och längtar efter regn. Vi har många gäster. Mina bröder kommer och hälsar på och till min hjälp har jag svärmor, Valli och ofta min syster Leida. Det är alltid liv och rörelse här men ingen pratar om kriget. Ändå är vi så oroliga över vad som skall hända med vårt land. Min dotter känner av vår oro och allt stöket. Jag tror det är därför hon har svårt för att sova på nätterna. Vi fick tillkalla läkare som gav oss order om att bara ge henne kamomillte igen under 15 timmar. Tur att svärmor är i stan. Hon skulle aldrig gått med på det.”

Den 23 juli 1944

Idag fick vi en barnvagn. Hans köpte den för 1200 estniska kronor av en bankman som jag haft mycket kontakt med. Jag brukade sitta i hans bank varje onsdag och betala räkningar genom ett speciellt clearingsystem. Så idag tog vi vår första promenad med Sirje i vagnen till min moster Maandi, till en gård med en kvarn ca 500 meter härifrån. Här träffade vi direktören för Glasbruket Loorup. Det var av honom Hans beställde de 100 handgjorda kristallglasen som vi tagit med hit på landet.

Livet verkar just nu idylliskt med en liten baby i ett vackert slott, i en stor park med blommande syrener och ljumma julikvällar. Men kriget har fört med sig sådant man inte kunde ana i sin mörkaste fantasi. Samma dag Sirje föddes blev en av Meetas kusiner skjuten. Det var en olycka med de nya revolvrar han och hans kompis fått när de tog värvning. Skottet brann av när de hälsade på oss och den nyfödda babyn. Jag hörde allt från sängen. Kusinen fick vådaskottet direkt i hjärtat och avled omedelbart.

 

Att stanna i Estland eller fly?

1940 fick Estlands president godta en kommunistisk regering efter att ryska trupper hade marscherat in i landet. Efter fejkade nyval förklarades Estland för Sovjetrepublik. I god Marxistisk anda togs banker, företag och all jord i beslag. Den ryska regeringen tog helt enkelt egendomen ifrån ägarna och förstatligade den. De som hade företag, större gårdar eller annan egendom deporterades till Sibirien. Arresteringarna drabbade i första hand politiker, affärsmän, militärer och välbärgade bönder. Deras brott bestod ofta bara av att de var kapitalister i ockupationsmaktens ögon.

Den 14 juni 1941 deporterades över 10.000 människor i Estland, varav huvuddelen var kvinnor och barn. Många avrättades genast eller dog senare i fångläger. Under evakueringen dödades över 2.000 personer. Oftast tog de hela familjer, som lastades in i kreatursvagnar, männen för sig och kvinnor och barn för sig. ”Förintelsebataljoner” som till huvuddel bestod av etniska ester, tvingade att arbeta för den nya Sovjetmakten, sattes på Stalins order in för att förhärja landet. Det kallades för den brända jordens taktik. Dessa bekämpades av ”skogsbröderna”, en improviserad gerilla av män som räddat sig undan deportation. Det var ett smutsigt krig där många oskyldiga strök med. Landsmän fick strida mot landsmän, mot sina egna.

Hans ägde en liten elektrodfabrik i Tallinn. Elektroder behövs ju vid svetsning och var därför nödvändiga vid vapentillverkning. Hans var ingen politiker men väl en affärsman som ägde en för krig användbar verksamhet.

Hans mor Marie, var en klok och karismatisk kvinna. På något sätt lyckades hon nästla sig in i NKVD. (Sovjetunionens kombinerade säkerhetstjänst 1934-1946 och föregångare till KGB).  Hon blev god vän med en framstående mellanchef, stationerad i Tallinn. Vänskapen var till glädje för dem båda och de kunde i hemlighet byta tjänster. Marie talade perfekt ryska och många soldater och ryska ämbetsmän behövde ester för att hjälpa dem att klara av det dagliga livet i ett främmande land. Marie fick i gengäld, i yttersta förtrolighet, veta vad NKVD hade för planer för befolkningen i Tallinn. Av sin vän fick hon veta exakt när och var i Tallinn deportationerna skulle ske. När det stod klart att Hans fanns med på deportationslistan och dagen för deportation närmade sig, packade hon mat och kläder till sin son, så han kunde överleva någon annanstans, gärna långt hemifrån. Hans tog sig in i skogarna, anslöt sig till Skogsbröderna och fick under en lång tid en fristad där.

Under sommaren 1941 drog tyska grupper över gränsen till det av Sovjetunionen ockuperade Estland. Först märkte ryssarna ingenting, eftersom de var engagerade i hårda strider med skogsbröderna. De repade sig efter ett tag men då sände tyskarna större förband till Estland. Efter ett stort antal strider intogs därmed Estland av tyska trupper.

När Sovjetunionen åter ockuperade Baltikum 1944 vidtog nya deportationer och avrättningar. Hundratusentals människor dödades, fängslades eller deporterades. I alla de tre länderna, Estland, Lettland och Litauen, bjöd de så kallade skogsbröderna motstånd i ett gerillakrig.

Hans hade, förutom att han var en vanlig affärsman med en oönskad verksamhet, gjort sig till ett Sovjetfiende på flera sätt. Som ung 19-åring, värvad till den ryska armen i första världskriget, deserterade han från Sibirien och sitt ryska förband. Nu, under andra världskriget, hade han haft samröre med Skogsbröderna, motståndsmännen som ryssarna såg som regelrätta terrorister.

Det värsta var nog en annan handling, som utan undantag skulle leda till arkebusering.
Under sitt liv hade Hans i många år haft en hobby, att dyka och utforska gamla sjunkna skepp. Tillsammans med andra dykare brukade han, när tillfälle fanns, bärga ett eller annat skepp. Skeppen restaurerades och dykarna sålde dem med en liten vinst. Nu hade han ett sådant nyrestaurerat skepp stående någonstans utanför Tallinn. För att göra en insats för sitt land kom han och dykarna på idén att ändra lite på skeppets säkerhet så att det skulle ta in vatten efter en liten tid på sjön. Detta skepp sålde han så till ryssarna. Vad som sedan hände förtäljer inte historien. Hans såg dock denna handling som ett brott mot den ryska staten och en säker död, ifall han skulle hamna i ryssarnas händer.

Beslutet blev därför att fly landet, och att återkomma när Estland blivit fritt igen.

Hela sommaren tillbringades i Alu. Här hade man också dopet. Bord och stolar ställdes upp i det stora samlingsrummet och väggarna dekoreras med björkkvistar. Ett 60-tal gäster var bjudna och alla kom. Det var ett välkommet avbrott i den trista vardagen, som ju var särskilt slitsamt och fattigt i krigets spår. Prästen hette Stockholm och gudmor blev frk Pärna.

Gudfadern Otto, Meetas yngste bror, var en begåvad och konstnärlig pojke som tyvärr inte kunde avsluta sitt sista år i gymnasiet. Samtliga pojkar i Estland som gick i sista ring blev inkallade till tyska armén. Otto fick tjänstgöra i flygvapnet som mekaniker. Han ringde ofta till sin syster och när han fick veta att hon fått en dotter, dök han upp följande söndag med vin och tårta. Men vin, kakor eller tårtor fanns egentligen inte att köpa i någon affär. Meeta fick aldrig veta hur han fått tag i godsakerna.

Hans och Meetas barn fick namnet Sirje eftersom hela rummet fylldes av syrener när hon föddes. Syren heter Sirel på estniska. Först hade de bestämt sig för namnet Tia. Det skulle senare visa sig att Sirje var ett bättre val i landet där hon skulle växa upp. Man hade fortfarande ett hopp om att kunna stanna kvar. Min framtid var redan bestämd. Jag skulle bli en flicka som kunde köra bil. Min far gav mig därför en liten blå Morris som doppresent. Ingen kunde i sin vildaste fantasi tro att tekniken skulle utvecklas så att den lilla blå Morrisen skulle bli aningen förlegad.

Dagbok – September 1944

Friden på landet störs alltmer av att Estland skall få nya ockupanter. Ryssarna tycktes vinna och skulle säkert återta de Baltiska länderna. Visserligen flydde tyskarna hals över huvud, men de ersattes genast av ryssar.

Människorna började förbereda en massflykt. De svenskar som fanns, särskilt på öarna i Estland, blev hämtade av svenska myndigheter med stora båtar. Tyskarna gjorde likadant med sina landsmän. De försökte också förmå ester att lämna sitt land och följa med till Tyskland, och en del gjorde det också.

”Om vi måste fly”, sa Hans, ”då flyr vi till Sverige. Det är närmare och vi kan snabbt komma tillbaka hem.”

Sommaren var slut och det började kännas riktigt osäkert att stanna kvar i landet. Hans kände sig eftersökt. Det var bara en tidsfråga innan någon rysk militär skulle hitta honom. Ester som har ett pris på sina huvuden flydde i segelbåtar, motorbåtar, fiskebåtar och roddbåtar, ja allt som flöt.

Den 19 september fick vi veta av en vän och dykare att denne tänkte fly till Sverige. Vännen arbetade just på ett uppdrag som gick ut på att frakta skadade soldater till Tyskland. Skeppet heter Salme och hade en gång tillhört Hans. Han hade med hjälp av dykarna bärgat det, restaurerat och sålt det. Vår vän, en man vid namn Põld, var en av dykarna och hade nu en kaptensgrad. Precis som vi hade han en 3-månaders dotter (Helle).

Nu blev det bråttom att packa. Bara det nödvändigaste kunde tas med. Alla minnen och världsliga ting fick bli kvar här. Men vår hushållerska Valli ville inte följa med. Hon fick inte kontakt med sina föräldrar och kunde inte ta adjö. De fanns ute på ön Ösel, långt ifrån Tallinn.

Jag försökte ringa till mina föräldrar som just nu befann sig på landet. Ingen kontakt, telefonerna var nere. Otto och min ett år äldre syster Leida skulle följa oss till båten. Jag ville att de skulle följa med, men Leidas man är soldat i Ryssland och hon ville vara kvar när han kom tillbaka. Otto ville inte resa ifrån våra föräldrar och han ville vara här när mina andra bröder kom hem. Jag har ju 4 försvunna bröder, en i Sibirien men de andra var spårlöst borta.

I Tallinn var det fullständigt kaos. Alla ville fly från stan på något sätt. Staden brann och vi försökte ta oss till hamnen genom lågorna. Jag sprang i sicksack och med min baby i famnen. För att skydda henne svepte jag en duk över henne. Hon har ett litet märke mellan skuldrorna. De gamla visa gummorna säger att märket beror på att Tallinn brann när jag väntade henne. Jag var rädd för att hon skall få fler märken. Vi sprang, försökte hålla oss så nära husen som möjligt. Det måste vara så som helvetet ser ut, tänker jag. Gatorna är sönderbombade, stenarna lösa och brännande föremål faller ner över oss. Men slutligen kom vi fram till hamnen och fick syn på skeppet, en stor båt om 1000 ton och helt överfull med folk. Nu gällde det att komma ombord, tränga oss ombord.

Med mitt barn i famnen och stora paket att bära på var det svårt att komma igenom folkmassan. På båten fanns ingen sittplats överhuvudtaget. Vi letade, frågade och sökte slutligen upp kaptenen. Då äntligen löste det sig. Jag hade en oändlig tur och fick en bra plats i kaptenens egen kajuta. Kapten Pöld var ju Hans vän och hans fru hade också just hade fött ett barn. Tyvärr hade hon blivit sjuk och jag fick även ta hand om deras lilla flicka. Det var lite nervöst att ha  två 3-månaders babys att sköta. Min bröstmjölk sinat av all nervositet. I skötväskan fanns dock en stor flaska färdigkokt välling och jag kunde bara hoppas på att det räckte till båda barnen. Som av ett under höll sig vällingen färsk ända tills vi kom fram den 22 september 1944.

Men båtfärden kändes hotfull. Plötsligt skymtade vi ett stort, grått fartyg, det såg ut som ett krigsskepp. Jag uppskattade att vi var ungefär halvvägs. Människor råkade i panik. Många började gråta och andra föll på knä för att be till gud. Alla var rädda, vare sig det var tyskar eller ryssar. Tyskarna tillät inte esterna att fly någon annanstans än till Tyskland. Ryssarna förbjöd flykt överhuvudtaget. Men så sa någon att det var ett svenskt fartyg. Spänningen släppte. Vi var faktiskt redan på svenskt vatten. Jag var också lättad, men funderade ändå på varför så många föll på knä och bad till gud. Vem kunde ana att alla dessa ester var religiösa. Kyrkorna hemma var ju oftast folktomma.

forts. Ankomst Sverige

 

Kommentera