Flykten från Estland

Estland 1944

Täta bombregn föll över Tallinn. Särskilt intensiva var bombningarna under lördagar/söndagar. Meeta var gravid och väntade sitt första barn någon gång i juli. Hon och maken Hans hade gjort lite förfrågningar ute på landet för att ordna en fristad så att Meeta kunde föda sitt första barn i lugn och ro. Nu hade de haft kontakt med Alu Mõis, en herrgård eller slottsliknande byggnad ca 60 km utanför Tallinn och ägaren lovade att de skulle få hyra den stora salen om de behövde.

De började flytta ut lite möbler från stan. Förutom sängar, bord och stolar tog de bara med sig det mest nödvändiga för hushållet samt det mest värdefulla. De tog med sig en specialbeställd slipad kristallservis och bland dyrgriparna fanns också ett komplett bestickset av äkta silver. Kristallservisen hade många delar och Meeta visste att den kunde spricka av de höga  ljudvågor, som hela tider kom och gick med bombningarna. Servisen packades in i trälådor med spån och fraktades ut på landet.

Den stora salen var tänkt för fest och bal. Den kändes kal och opersonlig. Hans ordnade massor av gardinlängder och salen delades upp i 3 rum. Det kändes riktigt bra och förhållandevis hemtrevligt.

Våren var på väg. Snön skulle snart smälta och Alu Mõis fick tjäna som familjens sommarhus. Precis utanför, på baksidan av huset fanns en lummig trädgård och en stor sjö. Det skulle bli skönt att sitta i solen på sommaren.

Den 9 mars 1944 bombades Tallinn från kl 16:30 på kvällen till nästa morgon. 300 ryska bombplan deltog i attacken.
En tredjedel av stadens hus skadades. Tallinns centrum brann som en fackla och så gott som alla hus i stadskärnan rasade till ruiner. Bland det som brann fanns Hans verkstad och elektrodtillverkning, samt Meetas litteraturaffär.
600 människor miste livet och 500 skadades. Det var bara ren tur att Hans och Meeta överlevde, att de var i sin lägenhet i en stadsdel som händelsevis inte drabbades så hårt. Denna attack skedde för ovanlighetens skull en torsdag. Civilbefolkningen var därför oförberedd och evakuerade normalt staden under lördagar/söndagar. Historiker tror att bombningarna var riktade mot civila för att krossa deras motståndsvilja.

Denna katastrofala bombnatt fick många människor att att fatta beslut om evakuering. Från och med nu skulle både Hans och Meeta tillbringa alla veckoslut på landet. Detta kunde bli möjligt eftersom de var en av de få familjer som hade tillgång till bil. Hans var otroligt intresserad av den nya tekniken med bilar och motorcyklar och hade skaffat sig både bil och motorcykel redan under unga år. Han hade faktiskt redan köpt en liten blå Morris som doppresent till det väntade barnet.

Meetas syster Leida bodde ensam med två små barn i Tallinn. Hennes man var inkallad och stred någonstans i Ryssland. Just nu bodde hon med sina barn på en övergiven gård utanför Tallin. Många gårdar hade övergivits. Några av ägarna hade flytt och andra hade åkt till släktingar eller bekanta ännu längre ut på landet. Meeta hade 8 syskon och flera av dem hade därför hittat övergivna gårdar en bra bit från stadskärnan.

Meeta tillbringade nu varje helg på Alu slott. Ibland var Hans också där men vissa veckoslut fick han stanna kvar i stan för att arbeta eller ordna med något. Den lilla elektrodfabriken som Hans ägt var sönderbombad och det fanns mycket att göra i efterdyningarna. Elektroder behövdes för att svetsa metall och de går åt under ett krig. Beställningarna var många och nu fick man hitta andra lösningar. Men Meeta klarade sig bra utan sin man. Med sig hade hon sin svärmor Marie och Valli, hushållerskan. De fixade och gjorde i ordning. Valli var en ung dam om 27 år, rödhårig, snäll och energisk. Hon var en guldklimp att ha i huset under tiden som följde.

Lördagen den 10 juni var Meeta som vanligt på väg till landet med maken när vattnet gick. Hon blev förfärligt rädd. Ingen hade berättat hur en förlossning går till och vilka tecken man skall vara uppmärksam på. Hon trodde att en olycka hänt och att hon skulle förlora barnet. Den här dagen tog det dessutom extra lång tid att färdas de 60 kilometerna eftersom vägarna var förstörda av bomber.

De kom fram till slottet först kl 11 på lördagskvällen. Då började de första värkarna. Hans letade upp en läkare, som tyvärr inte var hemma. Istället kom en barnmorska först till slottet men läkaren dök också upp så småningom. Kl 03.20 på söndag morgon föddes en flickan några veckor för tidigt. Alu slott låg mitt i en park som var helt fullt med blommande syrenträd. Hans plockade så många syrener som han kunde bära och kom in med dem för att hälsa sitt första barn till världen.

Allt gick bra och barnet, en flicka, vägde 2400 g men var ändå 51 cm långt. Den första tiden besvärades den lilla av kolik och behandlingen gick ut på låta henne vara utan mjölk i ett helt dygn. Istället gav man babyn kamomillte. Farmor Marie var inte på plats under den första veckan, men när hon väl kom till slottet blev hon helt förfärad. Babyn hade tappat vikt och såg sjukt ut. Nu gjorde Marie allt för att hon skulle öka i vikt. Mat och dryck kunde man handla från bönderna i trakten. Hans tog med sig vad han kunde hitta i Tallinn. Kriget var dock i full gång och bomberna föll hela tiden över Tallinn. Det var lugnare på landet.

Meetas berättelse:

”Jag behöver en vagn till min dotter. Hans har åkt till stan för att leta upp en begagnad. I affärerna finns knappt någonting att köpa. De flesta affärer är förstörda av bomber och bränder.”

Att åka till Tallinn var riskfyllt. Ryssarna ville skicka Hans till Sibirien men sist undkom han med nöd och näppe. Det var under den sovjetiska ockupationen 1940, som beseglades genom massdeportationerna av över tiotusen ester till Sibirien. Deportationerna skedde under sommaren 1941. 2 000 ledande personer inom politiken, näringslivet och armén avrättades eller deporterades då till Sibirien. Av någon anledning skulle också Hans skickas iväg. Kanske ville man ha Hans elektrodtillverkning för att tillverka ryska vapen.  Kanske hade det med Hans hobby att göra – att han bärgade förslista skepp. Ett skepp hade faktiskt gjorts i ordning och sålts till ryssarna. Men var skeppet helt OK? Det ryktades att det var saboterat redan vid försäljningen. Några medborgares motstånd mot ockupationen? Ett misstag?

Marie hade haft kontakt med någon i NKVD, någon som blev en god vän. Hon fick veta vilken natt Hans skulle hämtas och kunde alltså varna honom. Marie hade snabbt packat ner kläder och mat åt sonen och skickat ut honom i skogen, för att gömma sig. Där vistades han tills raiderna var över. Nätterna var värst, det var då deportationerna skedde. Han berättade att han fick gräva ett hål i marken, där han kunde förvara mat och kläder och skydda sig själv från regn. Men den I juli 1941 intogs Estland av tyska trupper. Hans fick komma hem och deportationerna var över – trodde man.

Nu var min svärmor Marie bekymrad över sin son. ”Har han rena kläder? Får han någon mat?” Hon hade packat lite kläder i en säck igen och skulle promenera till järnvägsstationen alldeles själv. Hon ville åka till Tallinn för att själv se till sin son Hans. Det var en envis och orädd dam, i gott skick trots sina 74 år.

”Det är juli och mycket varmt. Bönderna vänder hela tiden blicken mot himlen och längtar efter regn. Vi har många gäster. Mina bröder kommer och hälsar på och till min hjälp har jag svärmor, Valli och ofta min syster Leida. Det är alltid liv och rörelse här men ingen pratar om kriget. Ändå är vi så oroliga över vad som skall hända med vårt land. Min dotter känner av vår oro och allt stöket. Jag tror det är därför hon har svårt för att sova på nätterna. Vi fick tillkalla läkare som gav oss order om att bara ge henne kamomillte igen under 15 timmar. Tur att svärmor är i stan. Hon skulle aldrig gått med på det.”

Den 23 juli 1944

”Idag fick vi en barnvagn. Hans köpte den för 1200 estniska kronor av en bankman som jag haft mycket kontakt med. Jag brukade sitta i hans bank varje onsdag och betala räkningar genom ett speciellt clearingsystem. Så idag tog vi vår första promenad med Sirje i vagnen till min moster Maandi, till en gård med en kvarn ca 500 meter härifrån. Här träffade vi direktören för Glasbruket Loorup. Det var av honom Hans beställde de 100 handgjorda kristallglasen som vi tagit med hit på landet.”

Livet verkade just nu idylliskt med en liten baby i ett vackert slott, en stor park med blommande syrener och ljumma julikvällar. Men kriget har fört med sig saker man inte kunde ana i sin mörkaste fantasi. Samma dag Sirje föddes blev en av Meetas kusiner skjuten. Det var en olycka med de nya revolvrar han och hans kompis fått när de tog värvning. Skottet brann av när de hälsade på Hans och Meeta och den nyfödda babyn. Meeta hörde allt från sängen. Kusinen fick det förlupna skottet direkt i hjärtat och avled omedelbart.

Hela sommaren tillbringades i Alu. Här man också dopet. Bord och stolar ställdes upp i det stora samlingsrummet och väggarna dekoreras med björkkvistar. Ett 60-tal gäster var bjudna och alla kom. Det var ett välkommet avbrott i den trista vardagen, som ju var särskilt slitsamt och fattigt i krigets spår. Prästen hette Stockholm och gudmor blev frk Pärna.

Gudfadern Otto, Meetas yngste bror, var en begåvad och konstnärlig pojke som tyvärr inte kunde avsluta sitt sista år i gymnasiet. Samtliga pojkar i Estland som gick i sista ring blev inkallade till tyska armén. Otto fick tjänstgöra i flygvapnet som mekaniker. Han ringde ofta till sin syster och när han fick veta att hon fått en dotter, dök han upp följande söndag med vin och tårta. Men vin, kakor eller tårtor fanns egentligen inte att köpa i någon affär. Meeta fick aldrig veta hur han fått tag i godsakerna.

Hans och Meetas barn fick namnet Sirje eftersom hela rummet fylldes av syrener när hon föddes. Syren heter Sirel på estniska. Först hade de bestämt sig för namnet Tia. Det skulle senare visa sig att Sirje var ett bättre val i landet där hon skulle växa upp.

September 1944

Friden på landet stördes nu av att Estland skulle få nya ockupanter igen. Visserligen flydde tyskarna hals över huvud, men de ersättes av ryssar.

Människorna började förbereda en massflykt. De svenskar som fanns, särskilt på öarna i Estland, blev hämtade av svenska myndigheter med stora båtar. Tyskarna gjorde likadant med sina landsmän. De försökte också förmå ester att lämna sitt land och följa med till Tyskland, och en del gjorde det också.

”Om vi måste fly”, sa Hans, ”då flyr vi till Sverige. Det är närmare och vi kan snabbt komma tillbaka hem.”

Sommaren var slut och det började kännas riktigt osäkert att stanna kvar i landet. Hans har varit delaktig i en motståndsgrupp och var eftersökt av NKVD. Ester som har ett pris på sina huvuden flydde i segelbåtar, motorbåtar, fiskebåtar och roddbåtar, ja allt som flöt.

Den 19 september fick vi veta av en vän och dykare att denne tänkte fly till Sverige. Vännen arbetade just på ett uppdrag som gick ut på att frakta skadade soldater till Tyskland. Skeppet hette Salme och hade en gång tillhört Hans. Han hade bärgat det, restaurerat och sålt det. Vår vän, en man vid namn Põld, hade arbetat för Hans som dykare och hade nu en kaptensgrad. Precis som vi hade han en 3-månaders dotter (Helle).

Nu blev det bråttom att packa. Bara det nödvändigaste kunde tas med. Alla minnen och världsliga ting fick bli kvar här. Men vår hushållerska Valli villr inte följa med, eftersom hon inte fick kontakt med sina föräldrar. De fanns ute på ön Ösel, långt ifrån Tallinn.

Jag försökte ringa till mina föräldrar som just nu befann sig på landet. Ingen kontakt, telefonerna var nere. Otto och min ett år äldre syster Leida skulle följa oss till båten. Jag ville att de skulle följa med, men Leidas man var soldat i Ryssland och hon ville vara kvar när han kom tillbaka. Otto ville inte resa ifrån våra föräldrar och även han ville vara här när mina andra bröder kom hem. Jag hade ju 4 försvunna bröder, en i Sibirien men de andra var spårlöst borta.

I Tallinn var det fullständigt kaos. Alla ville fly från stan på något sätt. Staden brann och vi försökte ta oss till hamnen genom lågorna. Sirje hade ett litet märke mellan skuldrorna. De gamla visa gummorna sa att märket beror på att Tallinn brann när jag väntade henne. Jag var rädd för att hon skall få fler märken. Vi sprang, försökte hålla oss nära husen som skydd och sicksackade mellan lågorna. Det måste vara så som helvetet ser ut, gatorna sönder, stenarna lösa och brännande föremål föll ner hela tiden. Men slutligen närmade vi oss hamnen och fick syn på skeppet, en stor båt om 1000 ton och helt överfull med folk. Nu gällde det att komma ombord, tränga oss ombord.

Med mitt barn i famnen och stora paket att bära på var det svårt att komma igenom folkmassan. Ingen sittplats överhuvudtaget. Vi letade, frågade och sökte slutligen upp kaptenen. Då äntligen löser det sig. Jag hade en oändlig tur och fick en bra plats i kaptenens egen kajuta. Hans kände ju kapten Põld, vars fru också just hade fött ett barn. Men hon hade plötsligt blivit sjuk och jag fick därför ta hand om deras lilla barn också. Nu hade jag två 3-månaders babys att sköta, trots att min bröstmjölk sinat av all nervositet. I skötväskan fanns dock en stor flaska färdigkokt välling och den fick räcka till båda barnen. Som av ett under höll sig vällingen färsk ända tills vi kom fram den 22 september 1944.

Men båtförden kändes hotfull. Plötsligt skymtade vi ett stort, grått fartyg, det såg ut som ett krigsskepp. Jag uppskattade att vi var ungefär halvvägs. Människor råkade i panik. Många började gråta och andra föll på knä för att be till gud. Alla var rädda, vare sig det var tyskar eller ryssar. Tyskarna tillät inte esterna att fly någon annanstans än till Tyskland. Ryssarna förbjöd flykt överhuvudtaget. Men så sa någon att det var ett svenskt fartyg. Spänningen släppte. Vi var faktiskt redan på svenskt vatten. Jag var också lättad, men funderade ändå på varför så många föll på knä och bad till gud. Vem kunde ana att alla dessa ester var religiösa. Kyrkorna hemma var ju oftast folktomma.

forts. Ankomst Sverige

 

Kommentera