Förord

Det här är jag

Min mor skrev dagbok från den dagen jag föddes. Den skrevs till mig. Men det året bombades Tallinn och mina föräldrar fick evakuera ut till en liten by utanför Tallinn. Där fick de härbärge på ett gods, som var kategoriserat som ett litet slott. Där föddes jag och min mor började skriva.

Tyvärr förlorade hon dagboken vid flykten till Sverige. Här började hon om igen. Hon skrev ner sina minne och fortsatte sedan under tiden jag och min syster växte upp. Hon skrev om sin verklighet.

Efter några år skapade jag mina egna minnen och la märke till saker hon inte la särskild vikt vid. Därför vill jag gärna komplettera dagboken och skriva den med våra blandade erfarenheter. Det blir en blandning av min mors minnen och mina. Hennes historia handlar mycket om oss, familjen och Sverige på 40-talet. Mina minnen är vad jag upplevde, med två kulturer och lite identitetskriser på vägen.

Jag föddes i Estland men har bott i Sverige under hela mitt liv. Då menar jag verkligen hela mitt verksamma liv eftersom jag sedan många år är pensionär. Därmed är jag i allra högsta grad integrerad. Min svenska är perfekt, bättre än min estniska. Ibland är den för perfekt, särskilt då jag glömmer bort mig och högt rättar någon reporter i TV-rutan. ”Du behöver inte märka ord” är det alltid någon som säger. Nej det behöver jag verkligen inte, men det har blivit en fix idé att vara bra på svenska, något som mina föräldrar aldrig var.

Redan i 20-årsåldern hade jag fått en ”svensk” klädstil, dvs lite tillbakadragen, aldrig överdriven eller speciellt utmärkande. En kollega, när jag i 20-årsåldern jobbade ett tag i England, kallade den grå och tråkig. Jag var också ganska tyst i diskussioner med många inblandade. Om jag händelsevis skulle tycka något kunde det bli för rakt. Då sa någon ”du är så kategorisk”, även om ordet kategoriskt inte är rätt ord för någon som bara uttrycker sin åsikt (i regelrätt estnisk stil). I Sverige skall man vara försiktig med sina uttalande, gärna bädda in sina tyckanden och avsluta med ”men det är ju bara som jag tycker…”. Vi lever fortfarande med Jantelagen när vi träffas personligen. Det som nu kan hända i sociala medier är helt enkelt att folk ser sin chans att ta ut svängarna, att tömma sina säckar med tillbakahållen aggression.

Mina första sju år bodde jag i en liten estnisk bubbla, men i ett hyreshus med nästan bara svenskar. Vi hade estniska vänner, pratade estniska hemma och åt estnisk mat. Min bästa kompis hette Leo. Han var sonen i en estnisk familj och bodde i samma trappuppgång som vi. Jag längtade efter att gå ner till honom och leka, men mest ville jag se och lyssna på hans underverk. Det var en urgammal grammofon med en stor tratt. Det fanns en speciell stenkaka som jag tyckte om och kunde lyssna på så länge nålen räckte till.

Min favoriträtt som barn var en sorts Borsjtj, lagad på surkål och rödbetor, och grönsakssoppa med klimp. Jag gick i ryska balettskolan (Korsakoffs balettskola), i estnisk förskola och skulle lära mig läsa och skriva vid 5. Det fungerade och jag fick nytta av det senare. Det jag verkligen hatade var surdegsbröd på råg (konstiga hårda bröd tyckte mina vänner senare) och estniska scouterna. Förmodligen var det den fula scoutuniformen och alla fåniga lekar (som att springa runt med ett ägg i en sked så snabbt som möjligt) som gjorde att jag inte gillade scouterna. Jag satte mig tyst i ett hörn och ansträngde mig aldrig för att vinna äggloppet. Därmed fick jag heller inte några estniska väninnor. Ingen hejade på mig precis.

Jag började jobba på integrationen när jag började i första klass. Det jag i början kunde på svenska var i princip hej och adjö och ett fåtal andra ord som man inte kan undvika. Språket var ett hinder men det värsta hindret var skolmaten. Lingonsylten, som serverades till allt, var en ljusglimt. Man kunde alltid blanda ner lingon i mjölken och dricka blandningen till lunch, om inte vakthavande lärare såg det förstås.

Jag skulle också få speciella estniska förhållningsregler, lite strängare regler än mina svenska kompisar. Det var orättvist, tyckte jag, och det främjade inte min integration. Att vi fick våra påskägg på söndagen istället för lördagen var dock helt OK, så länge min svenska väninna väntade med att äta upp allt sitt godis till söndagen.

Det var inte förrän i skolåldern jag förstod att jag var en sådan där ”utlänning”, att det fanns ett vi och ett de. Så min mor berättade, på kvällarna när vi lagt oss i våra sängar. Medan hon strök tvätten varvade hon påhittade sagor med berättelse om sin egen barndom. Det mesta skrev hon ner i dagböcker och på lösblad. För några år sedan översatte jag hennes dagbok till svenska. Nu har jag valt att skriva till vad jag kommer ihåg, saker hon inte skrivit ner. Det blir nog en bok där jag varvat hennes nedskrivna berättelser med vad jag hört och kommer ihåg av mina egna upplevelser + lite källforskning.