Meetas uppväxt

Meetas anteckningar hösten 1990

Jag var Mart Treimanns 6:e barn, född den 22 september 1911. Min mor hette Kai, född Wultmann. Jag föddes i Harjumaa, Kehtna socken, på Sillaotsa gård. Äldsta systern Pauline var redan 9 år och kunde hjälpa till i hushållet. Arnold var 8 men fortfarande en lekfull pojke. Leontine var 6 år, Alexander 3  och Leida bara 1 år. Totalt blev vi 9 barn.

Min mor fick ytterligare 3 pojkar. Jag förblev den yngsta dottern och behövde därför inte hjälpa till så mycket i hemmet. En egenhet jag hade var att jag lätt blev brun i solen. Faktiskt hände det en gång att ett amerikanskt, barnlöst par ville köpa den lilla pepparkaksdockan för en stor summa dollar. Mor kunde dock inte sälja mig för allt guld i världen. Hennes barn var hennes allt, hennes glädje och mening i livet.

Meetas föräldrar
Mina föräldrar Mart och Kai

Det fanns en sjö nära gården där jag föddes. Över sjön gick en bro, därmed namnet Sillaotsa (betyder brons ände). Trädgården var mycket vacker och den sträckte sig till gränsen av en åker som tillhörde stora Herrgården. Egendomarna skildes av genom ett trästaket. Min farfar hade byggt Rapla kyrktorn. Han var herrgårdens smed och snickare, och tillverkade allt som de behövde. Flera generationer följde i hans spår och på ett sätt även min far. På herrgården tillverkades dessutom sprit och farfar tillverkade allt som behövdes för bränningen. Han hade gjort många kopparkärl i olika storlekar, tennbelagda inuti . Dessutom fanns en mängd olika apparater för sprittillverkningen, även dessa tillverkade av farfar. Spriten var en lönsam verksamhet för herrgården.

Man tillverkade kärl, lyxiga och enklare vagnar, slädar och mycket mer. Jag känner inte till allt om farfars tillverkning. När min far tog över arbetade han med 6-7 anställda. Han, liksom farfar, blev känd för den höga kvalitet hans artiklar höll.

Baronen i herrgården hade låtit gammelfarfar köpa vår gård med 36 hektar. Självklart fanns där också en smedja. Gården var stor och vi hade många äppelträd, bärbuskar samt massor av blommor. Stigarna till gården var belagda med grus. När jag var barn hade herrgården en trädgårdsmästare vid namn Lepp. Denne var släkt med oss och gudfar till nästan alla barnen, mina 8 syskon.  Han gjorde vår trädgård till en riktig paradträdgård. Där fanns en liten damm, i dammen en liten ö där man fick plats med bord och stolar, inhägnade av syrener. Vi drack ofta kaffe på den lilla mini-ön. När Estland blev fritt 1918 blev herr Lepp trädgårdsarkitet för Tallinn.

Ett av de tidigaste minnena jag har av min barndom var att jag satt ensam på golvet i min kammare. Från kammaren ledde en dörr in i logen.  Logen låg minst en halvmeter nedanför de andra rummen, antagligen för att arbetarna på gården inte skulle ta med sig jord och smuts in i boningshuset.  För mycket länge sedan använde man även logen för att slå säd, dvs för att skilja sädeskornen från agnarna. Man använde hästar som tröskor, de fick helt enkelt trampa på säden. De gick runt, runt för att sädeskornen skulle lossna. Men när jag föddes fanns det redan maskiner för tröskning.

I logen reparerade man numera verktyg. Där fanns en stor ugn och ovanpå den en bastu med trägolv. Jag minns speciellt lördagarna när farfar tvättade oss barn, en efter en. Man hade tidigt lagt björkkvistar i hett vatten så att de blev mjuka. När mor eller någon äldre syster tvättat oss, fick vi ligga på magen medan farfar varligt slog oss med de mjuka björkkvistarna. Hela tiden sjöng han: Barnet skall bli rent och friskt när det blir stort…. När jag nu tänker efter var det förmodligen för att hjälpa oss att få igång blodomloppet, och vi barn kände oss friska och sorglösa efter bastubadet.

Efter badet fick vi sitta i någon äldre familjemedlems knä för att bli torkade. Därefter satte man på oss långa, vita nattlinnen. Vi hade ju två äldre systrar, en farmor och en mormor samt två husor som hjälpte till med allt.

Därefter fick vi gå in i det stora rummet, där man dukat fram nybakt bröd och mycket annat gott. Vi barn fick dricka mjölk. Vad de vuxna drack minns jag inte. Det fanns ju så många runt bordet. Förutom oss barn var där plats för mor och far, 4 pigor och samt alla dem som arbetade i fars verkstad. Min mor skötte huset och min far försörjde familjen med sin verkstad.

En gång som liten, när jag var lite över 3 år, satt jag vid dörren till kammaren och kände att jag var nödig. Det fanns en toalett ute vid tamburen med sju toalettstolar i en rad, alla av olika storlek för barn och vuxna. För att komma dit skulle jag gå genom logen, vars golv låg en halv meter nedanför. Det vågade jag inte, jag var inte stor nog för att kunna hoppa ner den där halvmetern. Alla vuxna hade gått ut till grinden för att följa min far till vagnen. Den skulle ta honom till stationen. Alla grät och jag förstod inte varför de glömt mig. Året var 1914 och första världskriget hade brutit ut. Min far var tvungen att åka till Leningrad (Petrograd) för att delta i kriget. Han skulle inte strida men man kände till hans precisa hantverk och hade bestämt att placera honom någonstans i Ryssland för att tillverka patroner.

Till julen kom far hem igen och hade presenter med sig till oss alla. I fickorna hade han guldmynt. Stolt la han en hög guldmynt på bordet för att vi skulle beundra dem. På den tiden var många mynt tillverkade av guld.

Sedan började far berätta om tiden i Leningrad:

Han brukade alltid gå och raka sig hos en viss barberare i Leningrad. Det var mycket kallt på vintern och far hade päls på sig. En gång, när rakningen var slut, stoppade han handen i fickan för att ge barberaren dricks. När han gjorde det blev de andra i lokalen mycket entusiastiska och alla ville hjälpa honom på med pälsen. Barberaren bugade och tackade för dricksen. När far kom hem upptäckte han att istället för 10 rubel gett barberaren 10 guldmynt. Det var en stor summa pengar på den tiden. Inte undra på att han fick så mycket uppskattning.

Leningrad är byggd på sumpmark och hela stan var full av råttor. På morgnarna hade råttorna ofta lagt sig att vila i pälsens ärmar. Far fick ta ut dem när han tog pälsen på sig. Toaletter fanns inte och folk gjorde sina behov bakom och bredvid byggnaderna. Det måste ha luktat otroligt illa.

Förutom arbetet i smedjan älskade min far snickeri. Han tillverkade trätavlor med utsnidade vyer över Tallinn, av de viktigaste byggnaderna och annat vackert. De var tillverkade av ett rött träslag och hade ofta fina ramar. Han gjorde fina, utsirade lådor att förvara tavlorna i. Han sa att han för en tavla använt 40 stämjärn av olika storlekar. De flesta tavlorna tillverkade han i Polen, där han tjänstgjorde 6 år i ryska armén.

1914 föddes min bror Martin. Trots kriget minns jag den tiden som om vi bodde i ett paradis. Allt omkring oss var vackert. I vår stora familj fanns många som kunde sköta om trädgården. Varje jul kom min far hem från Leningrad med massor av julklappar till oss alla, och så guldpengarna förstås.

1917 började frihetskriget. Esterna ville bli självständiga från Ryssarna. Alla våra anställda fick dra ut i krig. Min far hade aldrig gjort något trädgårds- eller lantarbete, eftersom hans smedja drog in tillräckligt med pengar och han kunde ha anställda för trädgårdsarbetet.

1918 blev Estland självständigt. Då sålde min far gården och vi flyttade till ett hus på Suur Ameerika gatan 33 i Tallinn. På gatan fanns en stor stenbyggnad med ett antal 1- och 2-rumslägenheter. Bakom denna byggnad fanns ett hus med 7 rum, precis lagom till vår stora familj. 1918 i juni föddes också min bror Roman. Nu var vi 8 syskon.

Min mor Kai hade en dröm, att ha en egen livsmedelsbutik. Hon var egentligen uppvuxen på en gård, men när hon fyllde 12 år tvingades hon ut att vakta djuren. Detta tyckte denna livliga flicka inte alls om. Så en söndag fick familjen besök av min yngsta farbror. Han hade en stor lanthandel, där man sålde allt möjligt, t.o.m. verktyg och alla reskap man behöver för att arbeta med jorden. Där fanns även cyklar, mat, kläder och skor. Farbrodern gillade den unga energiska flickan och tog henne med sig till sin lanthandel (Kehtna sockens lanthandel J. Rossmann). Min mor tyckte om arbetet i lanthandeln.

Där fick min mor arbeta där tills hon fyllde 21. Under tiden hade hon lärt känna en energisk man som hette Mart Treimann, min far. Den unge mannen ägde nu Sillaotsa gård och hade precis startat sitt lilla företag med en egen smedja/snickeri. Min mor och Mart blev förälskade och gifte sig när mor blev myndig och flyttade då till gården. Där började min mor sköta om gården, med god hjälp av den duktige trädgårdsmästaren.  När de så småningom flyttade till huset på Suur Ameerika-gatan fanns inte längre någon gård att sköta om och nu ville mor istället ha en egen lanthandel. Då sålde far huset och köpte ett nytt hus på Vilmsigatan 48, där det redan fanns en livsmedelsaffär. Mor fick äntligen sin önskan uppfylld och drev affären med hjälp av de äldsta barnen. I det huset bodde jag också större delen av min uppväxt.

Pappa Mart fortsatte att arbeta. Han byggde möbler och snidade de mest fantastiska dekorer. De flesta möblerna var lackerade och polerade helt blanka. Rundade hörn och infällda glas vittnade om Marts skicklighet och många ville köpa dessa utsökta ting. Familjen saknade därför inte pengar och mors lilla butik behövde inte nödvändigtvis gå med vinst. Mjölk hämtades från gårdarna i närheten. Kai bakade själv brödet och alla dessa goda kakor. Utanför butiken stod tunnor med rysk kaviar och ibland fanns det små grå räkor bland rommen. Men de otäcka och fula räkorna plockades bort och kastades som oätliga – det var ju rommen som räknades, ett gott smörgåspålägg.

Nu fanns det också gott om fattigt folk i området. Det hände ofta att de fattiga bad mor om kredit och andra tiggde lite mat till sina barn. Mor kunde inte stå emot. Hon gav kredit och skänkte de fattiga mjölk och bröd. Maken Mart var arg. Även om butiken inte behövde gå med vinst borde den i alla fall gå runt. Men pengar kom inte in trots att butiken var full med folk. Saken blev inte bättre av att flera av de 8 barnen i smyg stoppade i sig godis som egentligen skulle säljas. Det hände därför att godsaker som skulle levereras helt enkelt tog slut på vägen. Men det var att utmana ödet. Pappa Mart var inte nådig mot den som förskingrade säljbara varor.

En dag sa far att om mor inte började ta betalt skulle han låsa in sig. När saker och ting inte blev bättre tog Mart med sig lite mat och kläder och klättrade upp på vinden. Han stängde luckan och förbjöd alla i familjen att komma upp. Några dagar gick och mor kunde inte låta bli att sticka upp lite färskt bröd och mjölk genom en springa vid luckan.

Men snart började det höras kvidande från vinden. Mart kved och ojade sig och mor undrade förtvivlat om han var blivit sjuk. När han inte svarade petade hon upp lite mer bröd, några goda kakor och fick på något sätt upp lite dricka. Men Mart kved allt värre. Efter en vecka bad han mor komma upp och se till honom. Där låg Mart i hög feber och maten från föregående dag var orörd. Nu blev det bråttom. De äldsta pojkarna fick hjälpa till att få ned honom och en doktor tillkallades. Alla trodde att han fått tyfos eftersom han klagade på smärtor i magen.

Doktorn undersökte Mart och ställde diagnos. Han hade svår förstoppning. Under veckan på vinden hade han hållit sig för att slippa förödmjukas genom att gå ner till toaletten. Skall man låsa in sig får man ju hålla sitt ord även om man har behov.  Så nu fick doktorn ordna med laxering och massage. Det blev en smärtsam upplevelse men efter ytterligare en vecka var Mart återställd.

Det föddes ännu en son i familjen, Otto. Han fick sitt namn efter min yngste farbror Otto, som var en företagsam och begåvad man. Farbrodern emigrerade till USA redan 1905. Familjen förväntade sig samma egenskaper hos lille Otto. Min uppgift var att se efter Otto under hans första år. Mina äldre systrar var ju upptagna med att hjälpa till i affären och med göromålen i hemmet. Min äldsta syster var 10 år äldre än jag och nästa syster 6 år äldre. Dessa två var de som egentligen uppfostrade oss yngre, de som lärde oss vad vi fick eller inte fick göra.  Jag tog hand om Otto och lärde honom läsa långt innan han skulle börja skolan. Otto blev guldsmed och konstnär, ärvde faderns begåvning i snickeri och byggnadsteknik.

Jag hade en lycklig barndom. Vi syskon höll ihop men av åldersskäl i grupper. Min syster Leida var 1 år och 10 månader äldre än jag och vi växte upp nästan som tvillingar. Vi var alltid tillsammans och hade samma vänner. På lördagarna tömdes ett stort rum och min far spelade piano. Han spelade låtar man kunde dansa till och alla vi barn och våra vänner dansade gärna. Mina äldre systrar brukade hämta något gott från mors affär och vi dukade alltid upp ett långbord till buffé.

På vår tomt fanns ytterligare två hus. I ett av dem bodde Kolja som arbetade i en verkstad för musikinstrument. Han bodde där med sin syster och när det var fint väder på sommarkvällarna spelade han gitarr för oss alla. En dag kom en vacker ung 18-årig flicka och hälsade på en släkting till Kolja. Flickan hette Hilda och förälskade sig i den välsjungande och duktiga ynglingen Kolja. Han la dock aldrig märke till henne och hon blev allt mer deprimerad. Så en dag gjorde Hilda ett allvarligt försök till självmord. Hon hoppade ner i ett vattenfyllt, vallgravsliknande dike nära Tallinns stationsbyggnad för att dränka sig. Men tåget kom just in och passagerarna såg kvinnokroppen under vattnet. Hennes kappa tycktes flyta ovanpå. Folk hoppade av tåget för att hjälpa till att ta upp henne. I tåget satt lyckligtvis även en läkare, som lyckades rädda hennes liv. Det visade sig att Hildas kappa hade fungerat som en dålig flytväst. Flickan bar länge mörka glasögon, eftersom hennes ögonvitor var rödfärgade av händelsen. Men händelsen förde också något gott med sig. Kolja la helt plötsligt märke till Hilda och så småningom förälskade sig i henne. De emigrerade därefter tillsammans till Brasilien. På den tiden var det brukligt att man ville emigrera. Man förväntade sig mycket men livet i en annan världsdel blev hårt.

10 år senare fick den Estniska regeringen veta under vilka svåra förhållanden emigranterna levde. Man ordnade med att hämta tillbaka emigranterna år 1939 och betalde för resorna hem. Kolja och Hilda fick fem barn. Jag vet inte vad som hände med dem. Det enda jag vet är att Kolja senare fick arbete vid den Estniska järnvägen.

Vi bodde på Vilmsigatan i många år.  Vi som var i skolåldern gick i skolan på Rauatänav (Järngatan), i en helt ny byggnad, färdigställd på nationaldagen 1921.

Snart började min far dock bygga ett nytt eget hus strax utanför Tallinn, i Nõmme-Hiiu. När han byggt färdigt det nya huset, flyttade vi dit, till Harkugatan 47. Det var ett stort och rymligt 2-våningshus på 800 m2. Min mor fick lägga ner lanthandeln och hjälpa till med att få huset färdigt. Mest planerade hon inredningen och skötte trädgården. Vi barn fick hjälpa till med tapetsering och la ner mycket arbete på att klippa till tapeterna. Tapeterna fick klippas på båda sidor och var ett omfattande jobb. Vårt hus var byggt av trä och mellanrummen i brädorna fick tätas med mossa och sand. Glasfiber fanns ännu inte. Vi var duktiga och arbetade flitigt allihop för att få färdigt det nya huset. Just där vi bodde fanns en fin park, dungar med träd och massor av frisk luft. Jag minns det som ett underbart ställe.

Jag hade förmånen att få gå i gymnasium i Tallinn. Dit åkte jag varje dag med ett elektriskt tåg, och det tog bara en halvtimme. Det var kändes bra.

Men min far gav sig inte. Han var en rastlös man och sålde huset på Harkugatan och köpte åter igen en tomt mellan Nõmme och Hiiu. Där byggde han ett ännu finare hus i 2 våningar med två torn och tomten var ännu större än vår nuvarande. Mina yngre bröder gick nu i grundskolan. Av någon anledning ångrade far sig och ville plötsligt in till stan. Vi fick flytta till en hyreslägenhet på Valgevasegatan (vitmässingsgatan). Det var en helt ny och modern lägenhet. Anledningen, sa han, var att vi nu var så stora att de flesta av oss skulle gå i gymnasium i Tallinn.

En efter en lämnade mina stora syskon hemmet för att gifta sig. Till slut var vi bara 3 barn kvar, jag, Otto och Romi.

Barnen Teesalu

  • Estland blev självständigt den 24 februari 1918 och fick en egen valuta. Den tillfälliga valutan under kriget och fars arbete i Petrograd togs bort, även i Ryssland som införde rubeln. 
    • Paula (Pauline), min äldsta syster gifte sig med Johan Kallang och flyttade till Pirita, vid stranden i utkanten av Tallinn. Johan var också byggmästare och de bodde i ett stort hus med ännu större trädgård. Jag blev gudmor till deras son Vello, som tyvärr dog under Sovjetregeringen vid 43 års ålder.
    • Min syster Leida var också gift och fick två barn, Uno och Maie.
    • Sass (Alexander) gifte sig med Renate och Renate ärvde en stor gård. De fick tre barn, dottern Eha och sönerna Tõnu och Lembit. Lembit blev sedermera en av Sovjetunionens bästa MC-förare och känd i Estland och Ryssland.
    • Min syster Lonni gifte sig med Ed och fick två söner, Rein och Jaak.
    • Arnold gifte sig med Elli och de fick en son Arvi och dottern Elle.
    • Martin gifte sig med Anita och fick två döttrar.
    • Otto gifte sig med Vaike, byggde ett eget hus i Pirita och fick en son, Tiit .
    • Romi (Roman) gifte sig med Ellen och fick en son, Andres.
    • Jag själv gifte mig den 13 juni 1943 med Hans Koop. Vi gifte oss i Karlikyrkan i Tallinn och hade 120 gäster på vårt bröllop. Vi bodde på Niinegatan 8, en 7-rumslägenhet i ett då helt nybyggt hus. Bakom huset fanns en stor trädgård. Vi hade stor hjälp av Valli, vår kock och städerska, som fick ett eget rum i lägenheten. Jag fick 2 döttrar, Sirje och Marje.
Leida
Alexander
Jag och Hans