Vi kommer till Sverige
”Ni, mina små söta flickor, var mig till stor hjälp under dessa, mitt livs svåraste dagar. Ni gav mig ingen rast eller ro – jag hade fullt upp med att sköta er och inte tid att bekymra mig över vårt öde.”
Den svenska tullen kom ombord och vi blev förhörda – och registrerade. De som hade pass måste visa upp dem. En tulltjänsteman talade tyska, log och gratulerade mig. Jag blev stum av förvåning men frågade till slut varför han log så glatt.
”Det är ju er födelsedag idag” sa han. Men det hade jag glömt. I paniken och flykten har det fallit ur minnet. ”Livet är oss kärt och långt och just nu så mycket viktigare än bemärkelsedagar.”
Vi fick gå i land och hänvisades till en tvättinrättning, en sorts bastu. Här gned man in en illaluktande vätska i håret på oss, en sorts lusmedel. Jag tror inte att någon av oss hade löss. Det konstigaste av allt var att man gned in den skarpa vätskan även i barnens tunna babyhår. Jag fick lägga ifrån mig mitt barn en liten stund på en bänk medan de höll på med mitt hår. Då såg jag i ögonvrån att en stor kvinna med ett litet barn i famnen just skulle sätta sig på min baby. Jag skrek allt vad lungorna höll. Alla tystnade och såg på oss. När jag räddat mitt barn från att krossas gav jag mig själv ett löfte – att jag aldrig någonsin skulle lägga ifrån mig mitt barn igen på det sättet.
Från tvättinrättningen blev vi förda till Eriksdals Folkskola, till gymnastiksalen. Här hade man satt upp över 400 våningssängar. Jag fick en underbädd och ovanför mig sov en ung dam. Just nu gick inga barn i skolan och när de kom tillbaka fick de tyvärr vara utan sin gymnastiksal.
Svärmor Marie kom till ett annat flyktingläger men efter en kort tid fick vi ändå vara tillsammans. Hans däremot hamnade på andra sidan Stockholm.
I ett rum med ett par hundra människor kan ett litet störningsmoment bli till ett stort problem. Min dotter började gråta. Varje kväll, prick 22.00 när många ville sova, började hon gråta. En kvinna bad mig ilsket att göra något för att få tyst på henne. Själv var jag djupt olycklig för att vi blivit till ett nytt problem, det räckte med svårigheter nu tyckte jag. Så viskade kvinnan i ovanbädden till mig ”Jag är barnläkare och vet att du inte kan göra någonting för att få tyst på barnet här och nu. Gå och lägg flickan i den där kvinnans säng och fråga om hon kan få tyst på henne.” Jag gjorde så. Alla i salen såg på, och Sirje började skrika och gråta värre än någonsin. Då började alla skratta och jag tyckte faktiskt lite synd om kvinnan som fått uppdraget att få tyst på min dotter. Men från den dagen var det ingen som kom med kommentarer när ett barn började gråta.
Efter ett par veckor insjuknade Sirje i Vattenkoppor. Hon hade koppor överallt och man gav oss temporärt ett eget rum. Men snart kom ytterligare två kvinnor med barn till det isolerade rummet. Barnen hade massor av koppor som sedermera torkade och blev brunaktiga. Jag började nu bli osäker på om det verkligen var Vattenkoppor. Hans kom ofta på besök och vid ett tillfälle tog han med sig sin gamle bekant, barnläkaren Dr August Weltmann, också flykting i männens läger. Weltmann undersökte barnen och konstaterade att det verkligen var Vattenkoppor. Som tack avstod svärmor och jag från middagen till förmån för Hans och doktorn, båda mätta och glada när de gav sig iväg tillbaka till männens läger.